av 
Varje tv-serie och många romantiska komedier, behöver en homosexuell karaktär, i alla väl verkar det vara en oskriven regel och har varit så de senaste tjugo åren. Inte sällan handlar det om stereotypa porträtt,om bögkompisar som tycks vara mer en accessoar än något annat, med det finns undantag. Låt mig ta er med på en exposé över försök att bryta heteronormen på mer eller mindre lyckade sätt.
Lödder var serien med den första homosexuella karaktären i ett familjeprogram, Jodie Dallas, spelad av Billy Chrystal. Det enda jag kommer ihåg av den serien var buktalardockan Bob, som skrämde mig något vansinnigt.
De vackra och charmiga kompisarna, som Rupert Everett i Min bäste väns bröllop, var vanliga under 90-talet. Syftet var att roa och vi skrattade åt de lustiga figurerna, som möjligen fick oss att acceptera homosexualitet, men samtidigt gav en riktigt stereotyp bild. Lite som att blondiner är korkade och glasögonbärare smarta, var bögen rolig och fjollig.
I Felicity och Sex and the City fanns den obligatoriske bögvännen också med, men de var inte lika snygga och suktade mest av allt efter en parrelation. Fortfarande någon att fnissa lite åt, men med mer Medel-Svensson över sig (vad det nu heter i USA). Kärleksproblemen var dessutom många och det där bröllopet som de längtade efter var länge en ouppnåelig dröm.
Vi lärde oss också att den homosexuella vännen kunde vara drömprinsen. Jennifer Aniston har en sådan i Mannen i mitt liv, där hennes rollkaraktär Nina Borowski delar lägenhet med bästa vännen George Hanson, spelad av Paul Rudd. När Borowski blir lämnad mitt under sin graviditet, står vännen vid hennes sida, men trots försök går det inte att omvända honom. Istället är det en ung och söt kärlek som fångar Hansons hjärta. Ännu ett Svensson-par i de smöriga avslutningen, som jag älskar mind you, där det står klart att alla hittat ett parförhållande att vara lycklig i.
Många var de olyckliga homosexuella, som inte hittade rätt, som Matt Fielding i Melrose Place, som blir misshandlad, lurad och övergiven flera gånger eller Jack McPhee i Dawsons Creek, som inte heller har det så lätt. Det står klart att många människor är grymma och som homosexuell kan du råka illa ut. En varning som sänds ut av tv-bolagen, som lämnar en fadd eftersmak. På ett sätt är Marc St. James i Ugly Betty ganska uppfriskande. Han är bög, något fjollig och vansinnigt otrevlig. Lite i samma anda porträtteras Nolan Ross i Revenge, men han är mer mångfacetterad än de flesta andra, trots en skruvad story som självklart påverkar honom lika mycket som andra karaktärer.
Och så ibland finns de bara där. De karaktärer som råkar vara homosexuella, som har uppgångar och nedgångar i sina liv, men fokus ligger inte på sexualitet, utan mänsklighet. David Fischer i Six Feet Under utvecklas dit, via ångest, medan Kevin Walker i Brothers & Sisters kommit en bit längre. Visst har han kärleksproblem, med fokus står inte på hans sexualitet, utan på hans personlighet. Bland alla män måste också mitt favoritpar in, nämligen Callie och Arizona i Grey´s Anatomy.
Bättre att synas än döljas. Bättre att allt inte är heteronormativt som all Disney’s produktion. Men måste det vara så himla stereotypt? Och vad är det egentligen jag saknar? Jag har svårt att sätta ord på det om jag ska vara ärlig. Kanske en blandning av människor som i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.
Jag insåg också då jag surfade runt för att förbereda det här inlägget, att det finns en massa homosexuella karaktärer i serier jag missat. Kanske finns det fler porträtt som inte är lika stereotypa och endimensionella som andra?!
Lödder, jisses, nu blev jag nostalgiskt!!
Jag håller med om att det är bra om homosexuella kan framställas som ”vanliga” människor. Därför gillar jag heller inte Pride festivalen, där man ser halvnakna, inoljade män med fjäderboor. Där får man verkligen en stereotyp bild. Den genomsnittlige bögen tror jag har svårt att känna igen sig.
Men det där ständiga talet om heteronormen har jag väldigt svårt för. Det är väl självklart att heterosexualitet är norm, eftersom de homosexuella endast uppgår till ett par, tre procent av befolkningen. På samma sätt som högerhänthet är norm eller tvåbenthet. Om en viss ”egenskap” är numerärt klart dominerande så blir den norm, vare sig man vill det eller inte.
Skillnaden på Pride och de flesta tv-serier är ändå att de som tillhör gruppen är de som bestämmer, det gör skillnad tycker jag. Sedan finns det väl alla möjliga personer representerade just på Pride, även om vissa kanske syns mer än andra. Det jag reagerar mest på när jag skriver om heteronormen är inte att det inte är vanligast att vara heterosexuell, för det är det ju, men att vi ofta utgår ifrån att alla är det. Jag kan till exempel störa mig enormt på att det pratas om kärlek och blivande par mellan flickor och pojkar i sandlådan. Sedan att de flesta flickor kanske blir kära i pojkar är en annan sak tycker jag.
Vad jag menade med Pride var att de som syns där utgör en försvinnande liten del av de homosexuella. Det är exhibitionisterna som syns.
Skälet till att vi utgår från att alla är heterosexuella är att nästan alla är det. På samma sätt som vi utgår från att gambianer är svarta och att människor har två ben. I en affär som säljer byxor är tvåbensnormen klart dominerande. Man ser aldrig byxor för enbenta i skyltfönstren.
Det är inte med nödvändighet ett förtryck att låta en förkrossande majoritet utgöra normen, bara vi även accepterar dem som tillhör den lilla minoriteten.
Visst är det ofta så att vissa syns. Det viktiga för mig är absolut inte att en majoritet inte ska få finnas, men just att vi inte bara accepterar, utan också tydliggör minoriteten som något annat än avvikande. Att respektera och visa på att det finns olika sätt att leva, utan att värdera.
Exhibionisterna i fjädrar och glitter, olja och läder i Pride-tåget är en del av det hela, och de är viktiga. Glittriga, ofta högljudda, dansande, sjungande storslagna och vackra drar de uppmärksamheten till sig. Deras betydelse kan jämföras med tamburmajoren i en mer traditionell parad, de utgör inte hela orkerstern men de är lika oundgängliga som varje enskild musiker. De är i de flesta fall oerhört generösa, omtänksamma människor som välkomnar och tar hand om den som känner sig mer bortkommen och nervös, som sätter tonen och dessutom, i sin exhibionism, ger utrymme för den mer försiktige att också delta mer kravlöst i deras skugga. Lite tål de att skrattas åt, men mera hedras ändå.
Bra att du satte ord på det jag försökte säga. Alla behövs oavsett hur mycket de väljer att synas.
Intressant inlägg och jag kan hålla med om det mesta, men på senare tid tycker jag att det har börjat hända saker. Exempelvis tycker jag inte att Santana och Brittany i Glee är så stereotypa (däremot är ju Kurt och Blaine kanske lite mer stereotypa). Sen har vi Steff, Lena och Jude i The Fosters som verkligen bara handlar om deras vardagsliv. Emily i Pretty Little Liars känns inte heller stereotyp. Thor i Nurse Jackie. Även Dr. Coops mammor (också Nurse Jackie) som i princip aldrig är med personligen men som han ofta pratar om är ett bra inslag som verkligen bara är en vardaglighet i hans liv. Hmm det finns säkert en hel del andra men det var de karaktärer jag kom på för tillfället 🙂
Jag är dåligt uppdaterat på Glee, men håller med om att det blir bättre hela tiden. Dessutom är det troligen ändå bättre med stereotyper än osynliggörande.
Kurt och Blaine är två rätt vanliga pojkar, det är förälskelse, missförstånd, svartsjuka, sex, distansrelation, slitningar, frieri och just därför är de fantastiska. Precis som Tara och Willow i Buffy en gång i tiden, som också gick igenom en relation som inte skilde sig från andra relationer. Och för den unga människan som söker förebilder är de lika betydelsefulla som alla de heterosexuella unga karaktärer som förälskar sig och hanterar relationerna.
Nu växer Glee i mina ögon. Har undvikit serien sedan jag sett de första, i mitt tycke, mycket smöriga avsnitten.
Som med alla andra serier av det här slaget, det tar en stund innan formatet satt sig. Början är…. nej, jag vet inte hur de tänkte, men rätt som det är börjar de ta sina karaktärer på allvar, manusförattarna. Säg mitt i första säsongen ungefär. De hantera mobbning, utanförskap, transexualitet, tonårsgraviditet, kärlek, död, föräldraskap….
Alltså jag ska inte sticka under stol med att jag älskar Glee och har sett allt sedan det började gå! (Dessutom älskade jag även tv-serien Popular som gick i slutet av 90-talet som är lite som Glees föregångare tycker jag. Det är inte musikal men en av Glees skapare var även med och gjorde den serien.) Att det är smörigt och lite fjantigt är liksom en del av konceptet. Att se under det plastiga och fjantiga för att se det väldigt politiska. Många orkar inte det och tror att det är typ high school musical, men oj så fel!