Kaos, lera, väntan och död

Jag har läst fler böcker om krig än vad som nog är nyttigt för mig. Det följer liksom med när man är historieintresserad, eller när man läser mycket fantasy. Det är hundraåriga krig, det är världskrig, det är heliga korståg, det är inbördeskrig, det är frihetskrig, det är hämndkrig, det är krig som startas för att hölja sig i ära, det är oundvikliga krig, det är nationalistiska krig, det är krig för att kväsa, för att skrämma, för att tjäna pengar. Det är krig, krig, krig, krig, krig. Och det är död. Och det är förtvivlan. Och ondska. Och karriärer. Och kunganamn. Och död, död, död.

Jag blir ofta förtvivlad när jag läser, och jag gråter eller våndas eller blir arg. Ändå gör jag det. För det är med krig är intressant att läsa om. Det är historia, ja, men det säger något om oss människor också. Om vad vi är kapabla till att göra.

Så jag läser om krig. Men jag är inte särkskilt intresserad av kriget på hög nivå, ni vet planerandet, kartor med små nålar i, trupprörelserna, kniptångsmanövrar och anfall i flanken, vilken general som gör vad och om operationerna kallas Overlord eller Barbarossa. Nej, det jag vill läsa om är hur det är för dem som är i den där villervallan som krig är. För så mycket förstår jag att för de flesta som befinner sig mitt i kriget (och nu tänker jag inte på alla civila som påverkas, utan på soldatarna) så är det väldigt långt ifrån den där kartan med nålar och den fina planeringen. Det är kaos.

Det jag läser om krig visar mig att det mest är lera, diarré och folk som skriker av smärta. Att det är väntan och åter lång väntan på order. Att det är hemlängtan. Löss. Och förvirring. När väl order om attack ges – hur vet de vem de ska skjuta på, egentligen? Jag, som inte ens känner igen folk jag möter på stan, eller hinner se folk i mötande bilar jag borde ha vinkat på – hur skulle jag kunnat se vilken uniform som hade fiendens färg? Skjut på de grå, de gröna är våra, liksom?

Och just den där verkligheten med smuts och hunger och sjukdomar, och om det där kaoset som uppstår i ett slag – det finns det författare som kan skriva om så att jag tror mig få veta hur det faktiskt är, där i kriget. Några av dem kommer jag ihåg nu (och en ber jag om hjälp med…).

På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque – denna fantastiska klassiker om hur livet i skyttegravarna och dödens skugga kan bli tråkig vardag.

Giganternas fall (Århundradet) av Ken Follett (som Lotta skrev om här nu i veckan) – här finns otroligt bra och realistiska krigsscener som verkligen beskriver kaos och ogenomtänkta beslut där många får sätta livet till i onödan.

Rödhake av Jo Nesbø – är egentligen en deckare, men har återblickar till händelser under andra världskriget som för mig lyfter detta till den hittills bästa Harry Hole-boken jag har läst.

Och så kanske lite otippat: Diana Gabaldon. Hon som skriver om kärlek och tidsresor i Outlander-serien – hon är faktiskt en mästare på att skriva om krig och kaotiska slag. Särskilt i böckerna om Lord John. Han är officer i brittiska armén, ganska hög officer till och med. Ändå dras han in i kaoset och förvirringen under slagen, och Gabaldon fångar det där så bra att jag kan se krutröken och höra hästarna skrika.

Sen har vi då författaren och boken jag behöver hjälp att minnas. Det är en skildring av ett slag, som jag tror kan vara slaget vid Waterloo. Annars något annat stort slag i Napoleonkrigen. Vi får följa en person, någon slags menig soldat, som är mitt uppe i detta slag men inte har en aning om vad som händer. Det galopperar hästar hit och dit, han hittar inte sina kompisar eller sin befälhavare. Han är vilse. Folk skriker åt honom och varandra, eller blir träffade, eller dödade. Och så mitt i alltihop kommer en liten man ridande. Han är omgiven av män i fina uniformer, och det pekas och gestikuleras några minuter innan de försvinner iväg in i dimman igen. Detta är tydligen Napoleon, förstår personen vi följer, men han begriper det inte förrän efteråt. Inte heller har han någon aning om hur slaget har gått, vem som har vunnit eller ens vilka det var som slogs emot varandra.

Någon som känner igen? Om jag minns rätt är detta dessutom klassiker, en känd scen just därför att den skildrar krigets kaos så bra.

Bild: Korean War av Morning Calm Weekly Newspaper… (CC BY-NC-ND 2.0)