av 
Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Förintelsen och andra världskriget är naturligtvis en sådan oglömbar tid. Och visst är det väl därför de är så ständigt närvarande i kulturen än idag?
När Miriam som heter Malika konfronteras med sitt förflutna i Jag heter inte Miriam blir detta hjärtskärande tydligt. För att hon inte kan leva med den hon en gång var och det som hände samtidigt som hon omöjligt kan förtränga det på riktigt och åter bli och förbli en hel människa. I Extremt högt och otroligt nära löper historien om förintelse, död och överlevnad i det förgångna parallellt med Oscars upplevelse av världen efter elfte september. Helena i Varför kom du inte före kriget försöker förstå sin mamma och vad kriget gjorde med henne. Och i Himlen i Bay city flyttar spöket av det förgångna in i källaren. Som en ständig påminnelse om att ingenting någonsin tar slut.
En författare som ingående avhandlat traumat som kriget var och är var Gitta Sereny. Hon skrev resonerande och inkännande, förfärliga, böcker om det tyska samhällets försök att minnas och gå vidare, om kommendanten i Treblinka, Franz Strangl (Vid avgrunden). Och hon skrev mastodontverket Albert Speer och sanningen som låter den nazistiske överarkitekten och rustningsministern berätta sin historia, använda sin omvittnade charm och ändå stå väldigt tydligt blottad och förstörd på slutet. Kanske för att han överlevde. Kanske för att kriget aldrig tog slut heller för förövarna.
I dessa dagar tänker jag mycket på att inte bara andra världskriget stannar för evigt, också dagens konflikter kommer att bli till minnen. Vi kommer ställas till svars av våra barnbarn på det sätt som vi ställer tidigare generationer till svars. Niklas Orrenius har beskrivit det där så smärtsamt bra i sin Drömmen om Sverige som inleds med ett samtal mellan honom och hans farmor och sen flyter in i ett framtida samtal mellan honom och hans barnbarn:
– Visste ni inte vad som hände i Syrien farfar?
– Jo.
– Vi läste i skolan att ni satte upp stängsel med knivblad?
– Ja.
– Var ni väldigt fattiga i Europa på den tiden?
– Nej.
Framtiden är nu. Det som komma skall bygger på det som varit, det som är och det som blir. Vissa upplevelser tar aldrig slut, vissa sekunder etsar sig fast för evigt och vissa saker får inte glömmas. Det är vårt gemensamma ansvar att minnas.
Bild: från filmen Extremely loud and incredibly close
