av 
De är många, de är (oändligt) långa, de är älskade och de handlar om samma saker. Det är starka kvinnor som kämpar mot alla odds i en norsk fjälldal. Det är kärlek, vänskap och ond bråd död. Det är Sagan om Isfolket, Fjällrosor och Hanna-serien. Det är ändlösa köer på biblioteken och djup, djup läskärlek. Det är himmel och helvete och något jag är beredd att gå rätt långt för att försvara. Väldigt, väldigt långt faktiskt.
När jag skrev ett inlägg om Sagan om Isfolket på min blogg förra året blev det snabbt ett av mina mest lästa och kommenterade inlägg någonsin, det är det fortfarande.
Få bokserier har betytt så mycket för mig som Sagan om Isfolket! Och nej, det är inte ens pinsamt att erkänna. De 47 böckerna av Margit Sandemo räknas definitivt inte till finkulturen och visst vore det lite sorgligt om de vore min enda litterära referens och preferens men som uppväckare av läsglädje kan ingen annan bok någonsin komma i närheten.
Hemma i mitt föräldrahem finns ett spel som min syster konstruerat, med enbart isfolkfrågor. När vi inte läste pluggade vi isfolkets släktträd och förhörde varandra. Isfolket var så mycket mer än en serie böcker. Det har hänt massor av gånger efteråt, att jag förälskat mig totalt i böcker (och tv-serier) men det var allra första gången och just därför känns det viktigt. Jag var kanske 14 år gammal och ägnade all min lediga tid åt att läsa Margit Sandemo-böcker, det var säkert inte nyttigt för något annat än mitt läsintresse men för det var det verkligen ovärderligt.
Inför den här temaveckan bestämde jag mig för att söka ännu djupare. Jag bestämde mig för att testa en ny norsk evighetsserie – Fjällrosor av den oförtröttliga författarinnan Laila Brenden. Med risk för att sugas in i en serie om hittills 27 böcker, ännu oavslutad, med fara för mitt läsliv kan man alltså säga. Ett offer för Kulturkollo kan man definitivt säga. Men sanningen är den att jag egentligen aldrig behövde vara orolig.
Jag recenserar första boken i serien, Systrar för livet, idag på Fiktiviteter och där kan ni läsa att jag inte var så väldigt förtjust. Framförallt tycker jag att det känns som fusk att inte ha avslutade historier i varje bok, det är liksom bara en enda lång berättelse i 27 böcker, lär ju bli rätt urvattnat till slut, med tanke på hur långsamt och händelselöst det var i den här boken. Så jag gillade inte. Men samtidigt kan jag se lockelsen också. Det är lättsmält, det är bekant, det är ingen investering. Som avslappningsläsning kanske det kan funka. Men jag återanvänder nog hellre mina Sagan om Isfolket som jag köpt för just det ändamålet. För sanningen är den att trots att jag äger hur många böcker som helst så är det alltid till Isfolket jag återvänder, när jag är låg, trött eller sommarsömning till exempel. Och jag känner mig alltid lika lugn, trygg och hemma när vi är tillsammans. Och däri ligger också deras begränsning för mig, lugn, trygg och hemma är jättebra i bland, men för det allra mesta vill jag upptäcka nytt och utmana mig själv genom läsningen. Isfolket som enda älsklingsläsning vore som sagt lite sorgesamt men tillsammans med Margaret Atwood, Hilary Mantel och Pär Lagerkvist blir det balans. Lugn och omvälvande balans.
Har du något förhållande till norska (de är alltid norska!) oändlighetsserier? Vill du veta mer kan jag varmt rekommendera min bibliotekariekollegas serieöversikt, som uppdateras kontinuerligt!
Jag älskar Isfolket! Åh vad den serien har präglat mig! Jag vet inte hur många varv jag läst serien, eller hur många gånger jag läst favoritböckerna. Jag läste också Raija-serien av Bente Pedersen, och minns att jag tyckte om den, men den läste jag aldrig klart. Känner också ett längt efter att läsa en sån här serie igen… men tiden… tiden…..
Ja, det är ju det där med tiden… Jag skulle nog inte kunna läsa hela Isfolket från början till slut idag, men en bok då och då funkar, de är ju rätt snabblästa 🙂 Minns Raija-böckerna, de ingick i bokpaketet som vi fick Isfolketserien i, tillsammans med Sandemoserien. Sandemoserien läste jag slaviskt men Raija la farmor beslag på 🙂
Jag älskar också Isfolket! Och, märk väl, jag läste dem först som vuxen (bara häromåret, ju). Så mycket läsglädje!
Men vilka experiment du utsätter dig för i Kulturkollos namn… 27-böckersserier och vetenskapliga tv-tittningar. Vad kommer härnäst? (kanske tur att det inte blev alla 27 böckerna)
Allt för konsten vet du 😉 Och jag är mycket lättad över att jag inte måste läsa hela serien… Jag tycker att Isfolket har sämre rykte än de förtjänar, särskilt början av serien. Det enda jag tycker är lite pinsamt är att jag har mer historiekunskaper sprungna ur mitt Isfolketläsande än från min samlade skolgång, och jag har läst mycket historia 😉
Och oj, vad imponerad jag blir av din kollegas serieöversikt! Vad många serier det finns, hade ingen aning….
Jag är också imponerad över arbetsinsatsen, och att den uppdateras.
Det är ändå bara några stycken som översätts till svenska. På http://www.tonesbokside.net/ kan man läsa om de flesta av serierna. Det finns nästan ett oändligt antal. Fascinerande.
De flesta verkar vara mer som Fjällrosor, inte så mycket som Sagan om Isfolket. Men ett par andra serier med mycket fantasyelement (och som jag har läst) är Ulveøyne och Rimfrost av Trude Brænne Larssen.
Jag har förstått att det finns mycket som inte översätts, tack för länken! Intressant också att serierna verkar vara mer av en lång berättelse berättad över många böcker snarare än som i Isfolket avslutade berättelser och en övergripande större samtidigt.
Jag hävdar än idag att det inte finns någonting som går upp emot Isfolket (oavsett knepiga stavfel, märkliga hopklipp och ett ibland knepigt språk). Men så är jag väl en av jordens största isfolkstokar också… Väntar med spänning på en ny norsk serie som ska komma. Det är en bekants sambo som författardebuterar. Eikegården heter serien visst 🙂 Även den utspelar sig för några hundra år sedan, runt Kongsberg.
Spännande! Marknaden verkar vara omättlig när det kommer till sådana serier så det finns absolut plats för en till. Och Kongsberg är ju klassiska marker för oss Isfolket-läsare, visst var det väl i grottorna där som Mattias slet ut sig som barn efter att han blivit så grymt iväglurad av Kolgrim? Usch vad pinsamt om jag minns fel nu…
Isfolket ligger alltid i topp på populära böcker på Storytel också. Det är verkligen en älskad serie.
Ja, och inläsandet av dem till ljudbok är en sann välgärning. Det känns som att böckerna hittat en ny grupp/generation läsare.
Jag älskar ju också Isfolket och har skrivit både om böckerna vid olika tillfällen och även en hyllning tillägnad Margit Sandemo. Jag tycker hon är värd all cred i världen för all den läsglädje hon gett så många. Finkultur eller ej men inte många har lyckats fånga så många unga till läsning som hon, kan jag tänka mig. Sålde min serie för bara något år sedan och det ångrar jag emellanåt när jag skulle behöva en dos av Sol eller Heike.
Jag köpte serien på Blocket för kanske tre år sen och jag tycker det känns väldigt fint och tryggt att de står där i bokhyllan. Sol (en av mina favoritkaraktärer) finns alltid inom armlängds avstånd.