av 
”Noa är hungrig. Han vill ha korv. Noa hämtar tre korvar. Så går han ut i trädgården. Han ska göra upp eld. Noa hämtar ved. Han vill få veden att brinna. Det är svårt. Veden är våt. Den brinner inte. Då går Noa till uthuset. Där står en dunk bensin. Noa tar dunken. Han går fram till veden. Sedan häller han på bensin. Noa tänder veden igen. En stor låga flammar upp. Noa blir rädd. – Hjälp! ropar han. Det tar eld i hans jacka.”
Det här är ungefär hälften av handlingen i Noa gör upp eld av Kirsten Ahlburg, en börja läsa-bok utgiven av Hegas förlag. Det finns många böcker om Noa, och i de flesta av dem gör han saker som är hyfsat ogenomtänkta. Kör bil (handbromsen var inte åtdragen), äter vit flugsvamp, klättrar på taket, smäller nyårsraketer… Noaböckerna är ursprungligen skrivna på danska, och Noa heter egentligen Bo. Och denne Bo är en typisk representant för danska börja läsa-böcker. För så fort jag läser en börja läsa-bok och av någon anledning hajar till för innehållet – så nog sjutton är den boken översatt från danska.
Dessa danskar – de tar verkligen ut svängarna i sina barnböcker. Ibland undrar jag i mitt stilla sinne om man verkligen får skriva sånt här i barnböcker – men sedan lugnar jag mig och fortsätter att låna ut dem till alla de barn som fullständigt älskar att läsa om knasigheter, farligheter, utflippade handlingar och saker som de själva aldrig skulle våga eller tillåtas att göra. Danska böcker är ett hemligt vapen i kampen för att få barn att hitta läsglädje.
Ta bara Farfar berättar om Zoltan av Per Østergaard där sidorna fullständigt dryper av blod, tarmar, avhuggna händer, huvuden och ben. 
Splattermovie omgjord till börja läsa-bok för barn. Storyn är ganska lik scenen i Monty Python and the Holy Grail där den svarte riddaren slåss mot kung Arthur och inte ger sig förrän han fått både armar och ben avhuggna. När riddaren Zoltan inte längre har några lemmar att slåss med så spottar han ihjäl sina fiender i stället. Och ungarna älskar.
Eller Vitello-böckerna av Kim Fupz Aakeson. Det är lätt att få vänner, vet Vitello. Det är bara att köpa en stor påse godis och bjuda lite så får du vänner. (nämen så går det ju inte till ryser barnen förtjusta) Eller när ens mamma vägrar att skaffa hund fast man tjatar? Då får man väl bli en hund själv. Kissa i rabatten (fniss fniss), springa runt i trädgården på alla fyra och till och med bita brevbäraren i benet. Vitello gör väldigt mycket som man inte får.
Så har vi serierna med börja läsa-böcker där vuxna människor gör knasiga saker fast de verkligen borde veta bättre. Jørn Jensens böcker om Palle, men framförallt om Palles pappa har länge stått i börja läsa-hyllorna men går fortfarande hem hos barnen. Lite nyare är Rune Fleischers böcker om Rolf, i sammanhanget ganska snälla men ändå omisskännligt danska.
Sen kommer vi till de knasiga och konstiga böckerna. Böckerna om Skot av Oscar K., till exempel, liknar ingenting annat. Skot dimper bara ner i en skolklass en dag, och ingen vet var han kommer ifrån. (Rymden, visar det sig.) Osynliga kaniner, en lärare nära sammanbrott och möss som sköter disken med en fimp hängande ur mungipan är bara några av de märkliga ting som finns i Skots värld.
Och den här Oscar K. (en pseudonym) har även gjort böckerna om Hugo och Holger. Hugo är ett barn som ser ut som en liten farbror, och som har -32 i glasögonstyrka. Han ser nästan ingenting, och har i flera år missat undervisningen i skolan eftersom han inte lyckats hitta in i klassrummet (han har virrat in på toaletten i stället och suttit där i flera timmar, varje dag). Hugo vill ha en egen hund. och det får han. Fast Holger är förstås ingen hund – han är en elefant men det ser inte den närsynte Hugo. Jag bara älskar böckerna om Hugo och Holger – de är inte kloka någonstans.
Puts väck av Ellen Holmboe är mardrömsläskig. Gråsvarta bilder med dramatiska röda inslag, och så en historia där en liten pojke som övar sig i trolleritrick hittar en affär som säljer trolleriartiklar. Affären drivs av en ”Mr Fisto”. Pojken vill så gärna ha en magisk näsduk, men har inte pengar att betala. Men Mr Fisto låter honom få den ändå – betalningen får göras av ”någon annan”. Och den där ”någon” som får betala är 
pojkens lilla nyfödda syster… slutet är öppet, otäckt och definitivt inte tillrättalagt för barn. Ännu en dansk barnbok som inte gullar med barnen, men som lockar dem.
Haha, har inte tänkt på detta men gud, vad rätt du har.
Det finns ju svenska nya börja läsa-böcker som också tar ut svängarna rätt rejält, som familjen Monstersson till exempel. Men det går aldrig över den där moral/blod/skräck-gränsen ändå, som de danska gör.
Alla ni ungdomar, som skriver här, ni har väl inte glömt den bäste danske författaren av barnböcker – Ole Lund Kirkegaard. Vilket mobbat barn har inte hämtat styrka av Gummi-Tarzan eller lärt sig hantera mobbare som är som Gusten Grodslukare. Dessutom är böckerna föredömligt lättlästa även för en ovan/motvillig läsare, som i mina klasser oftast var av manligt kön.
Ole Lund Kirkegaard är en stor favorit! Jag älskar att bokprata om hans böcker, barnen lånar dem än och lärarna har dem gärna till högläsning. Kanske han var den som inspirerade till senare ”färgstarka” danska barnböcker? Den som började tänja på gränserna?
/Den ungdomliga 48-åringen 😉
Roligt att han inte är bortglömd. Håller som bäst på att introducera honom för äldsta barnbarnet 7 år./ Den ungdomliga mormodern på 68 somrar
Så rätt att man hajar till över de översatta danska barnböckerna. Oskar Ks Idiot har nog genererat otroligt mycket diskussion på bibliotek. Jag har aldrig prövat att läsa den för barn, men oj vilken intressant bokcirkel man kan ha om den som vuxen!
Vilken bra idé att diskutera den på en bokcirkel med vuxna! Ska nog faktiskt föreslå en av mina cirklar det tror jag.
Tyckte nog Puts väck var lite väl hemsk, faktiskt. Just att den slutar så öppet men vänder sig till såpass unga läsare.
Är inte bilderböckerna Snäll och Den arge också skrivna av dansk författare? Eller är hen norsk? De är väl också lite utöver vad svenska bilderboksförfattare skriver.
Det är Gro Dahle och Svein Nyhus som gör de där bilderböckerna, och de är norska.Håller med om att de är lite utöver de svenska. På tal om norska bilderböcker – jag tänker på Stian Holes böcker också, som ju drar iväg och blir alldeles speciella på sitt eget vis.
Och ja, visst är väl slutet i Puts väck nästan väl otäckt? Fast jag har aldrig hört något barn säga det som läst – vet inte om det är vi vuxna som mest far illa av att läsa just ett sådant slut?