Nordiska rådets – ett litteraturpris i min smak

Nu ska jag vara osedvanligt seriös här på bloggen. Trots prettovarning så ska jag då alltså erkänna att  jag är en sån där som gillar att läsa böcker skrivna av författare som vunnit priser. Jag håller koll på Nobel, Manbooker, Baileys, August och Nordiska rådets litteraturpristagare. Genom åren har jag hittat till många läsupplevelser genom listorna över nominerade och vinnare och särskilt de senaste åren har jag hittat till de nordiska författarna. Kim Leine, Kjell Westö, Sofi Oksanen, Per Petterson, Merethe Lindström, Sjón, Lars Saabye Christensen – alla är de favoriter hos mig och alla har de skrivit texter som är de vinnare av det fina priset.

Det är väl inte en högoddsare att just några av de här författarna kommer att figurera på något sätt här i bloggen under den kommande veckan. I år finns där många spännande namn på listan över de nominerade och bland annat hittar vi Therese Bohman, som vi intevjuade här på Kulturkollo för någar veckor sedan, Bruno K Öijer, Pia Juul, Jon Fosse och Jon Kalman Stefánsson. Just islänningen Stefánsson, som nominerats hela fyra gånger, hade vi en heldag med här i mars så just hans böcker blir det inte så mycket om den här veckan. Nu är det dags att lyfta fram några andra nordiska författare!

Om jag nu skulle kickstarta veckan med att puffa för en av alla vinnare så får det bli dansken Kim Leine. Hans Profeterna vid evighetsfjorden vann priset 2013 och det är en roman som man inte glömmer i brådrasket.

Människan är född fri och överallt är hon i bojor.

Det blir den unge mannen Morten Pedersen Falcks motto när han lämnat sin far skolläraren i Norge och reser till huvudstaden Köpenhamn. Han ska studera till präst, inte för att han egentligen är religiös, det är vetenskaperna som lockar. Storstaden berusar honom och han ägnar sig väsentligt mer åt att studera medicin och att vagabondera än teologin. Han beundrar Linné och hans vetenskaper och är en skicklig botaniker, ingenting ska förbli okänt, allt ska noga studeras och dokumenteras. När äventyret erbjuds geom att missionera i kolonin Grönland beger han sig dit. Idealist och en smula (hmmm) socialt naiv reser han för att förbättra världen. Man kan med fog säga att det inte blir så enkelt som han först trodde. Med hans förkunnelse följer också förtryck och ett klassamhälle som han inte alls egentligen vill föra vidare. Hos profeterna vid Evighetsfjorden, en grupp infödda kristna, finner han ett annat sätt att leva. Måhända mer kristet än hans egen lära.

Just den känslan av upplysningen, vi är i slutet av 1700-talet, är den som Kim Leine förmedlar till mig. Han berättar för mig om livet på den karga och ensliga missionsstationen, han beskriver inuiternas kultur och hur de inrättat sina samhällen och han väjer inte för något. Han klargör i efterordet att det är hans berättelse, det är ren fiktion men oj så mycket efterforskningar det ligger bakom för att kunna skriva en historisk roman med en sådan bravur. Det är tydligt att Kim Leine levt i många år på ön och jag är så glad över att han delar med sig av Grönlands historia i romanform. Bättre kan det inte bli.

Nu är temaveckan Så in i Norden igång!

PS. Såklart blir det som vanligt en härlig blandning av inlägg – det är bara just jag som snöat in på pristagare.