En bekännelse

Så in i norden roligt tema tänkte jag och började syna mina listor över lästa böcker de senaste åren. Jag frös till is, slutade andas för en stund och blev blek av fasa [klichéerna haglar lika tätt som överdramatiken här]. Jag läser tydligen inte nordisk litteratur! Så det är bara att krypa till korset och erkänna. Jag läser inte nordiskt. 

Vilket naturligtvis är en sanning med modifikation – jag läser visst enstaka och sporadiskt valda som Johannes Anyurus En storm kom från Paradiset, Jonas Bruns Skuggland, Christin Ljungqvist och Jonas Hassen Khemiris böcker, men att sätta dem på lista över lästa nordiska författare känns lite som att fuska. Och nog är det så att två av mina absoluta favoritförfattare – big time – är finländarna Sofi Oksanen och Edith Södergran, men längre än så sträcker sig inte min läsgeografi. Jag sitter just nu med en överdimensionerad skämskudde och blicken fladdrar förtvivlat över bokhyllorna – men var är ni?! [på olästa-hyllan kanske?!]

Så nu är jag en motvillig skeptiker. Jag vill inte vara skeptikern just denna vecka! En skeptiker som vill bli omvänd. Hjälp mig! Ge mig dina tips på nordisk litteratur som jag inte borde ha missat. Svenskt läser jag, men övriga nordiska författare är förvånansvärt få. Kanske, kanske finner de sin väg in på min aldrig sinande att-läsa-listan.

Bildkälla