av 
Om det nu händelsevis skulle vara någon läsare här som inte vet så hör jag till den generationen barn som satt och väntade på John Blund. Programmet sändes klockan halv sju och Lennart Swan var programledare. Den lilla snutten östtysk dockteater var dagens underhållning (och tv:n var svartvit och ja, vi var sååå nöjda).
Det betyder att jag börjar närma mig femtio och att jag gick i skolan under sjuttiotalet. Det var tiden när skolbiblioteket var fyllt med klassisk barnlitteratur som serier om Det lilla huset på prärien, Anne på Grönkulla och Hugo och Josefin. Och så den modernare, nya samtida litteraturen, politisk så att det förslog med serien om Trälarna av Sven Wernström, socialrealism á la Gunnel Beckman och Hans-Eric Hellberg. Och så Katitzi så klart.
Katarina Taikons berättelser om den lilla barnhemsflickan Katitizi läste jag många, många gånger. Jag grät med henne när människorna hon mötte var ovänliga och fördomsfulla och jag imponerades av hennes mod och handlingskraft. När nu Natur & Kultur ger ut serien om Katitzi i reviderad och något bearbetad utgåva (Lawen Mohtadi har varsamt moderniserat språket) så inser jag att dottern som är född på 90-talet inte läst om den lilla romska flickan. Jag fick genast skicka boken vidare för det här är en berättelse som borde läsas av alla generationer! Det är en så stark röst för mångfald, tolerans och solidaritet med de svaga samtidigt som det ett stycke romsk historia som berättas i skönlitterär form.
Idag, i Sverige, är det ett brännade aktuellt ämne. Martina Montelius skriver om det så bra i Expressen – hennes ord får bli mina. Jag hoppas och tror att den där känslan av solidaritet med utsatta och svaga ska sitta så djupt i vår ryggmärg att vi tänker ett varv till när vi ser de hemlösa EU-migranterna som försöker skapa ett bättre liv åt sig och sina familjer. Det där med att visa medmänsklighet blir liksom aldrig omodernt – även om mina vita platåträskor från 1976 inte längre passar så finns grundvärderingarna där. Den enkla tanken om att hjälpas åt. Den enkla tanken om att bry sig om. Sprid dem – Pay it forward!
I Filmarkivet hittar jag en dokumentärfilm med Katrina Taikon i huvudrollen. Den är inspelad när hon var 16 år och jag blev mycket tagen av Uppbrott från 1948. Klicka er vidare till den!
