av 
Jag lever i en familj av skärmälskare. Vi datoriserar, surfplattehänger och ser på tv. Sällan gör vi samma saker men ofta gör vi det tillsammans (hurra för öronproppar och hörlurar!) Inför den här temaveckan bestämde vi (ok jag) att vi skulle se på tv tillsammans, favoriter från de vuxnas barndom och favoriter från nu. Här följer en rapport.
Beppes godnattstund, avsnitt 1, säsong 1 (första gången visad 1972)
Vad? Man i nattskjorta talar med dockor och visar film.
Vems val: gemensamt vuxenval
Barnens utlåtande: Varför är det så trist?
Mitt utlåtande: Var det såhär långtråkigt? Att Beppe satt i sängen och lekte med riktiga dockor och sa åt dem att sova? Var det så varje gång? Kraven var kanske inte så stora på den tiden… Det är lite som om jag skulle ha filmat mig själv när barnen tvingat mig att leka med dockor. Men visst måste väl serien ha utvecklats? Här är det nästan inga talande dockor, visst var det väl fler? Va? VA?
The pling & plong show, avsnitt 4 (första gången visad 1970)
Vad? Robert Karl Oskar Broberg springer runt med en pall, och sjunger.
Vems val? Mitt!
Barnens utlåtande: ”Tråkigt!” Men jag såg minsann att vissa skrattade flera gånger och dessutom intresserade sig för de som var med. Och sexåringen erkände motvilligt att han gillade roboten.
Mitt utlåtande: Lite som roliga timmen, men infallsrikt och uppfriskande. Och Robert Broberg är lika fantastisk som alltid
Pokemon: Genesect och den återuppväckta legenden (film)
Vad? Jag är osäker…
Vems val? Sjuåringens
Barnens utlåtande: Så bra!
Mitt utlåtande: ??? Jag förstår på riktigt inte vad som händer… Jag har sett Pokemon tidigare, aldrig som ett stort nöje men jag har ändå hängt med. Det här är bara konstigt, kanske är det åldern ändå… Sjuåringen hajar ju läget precis.
Sen tog det stopp. Barnen vägrade se Farbror Frippes skafferi, Från A till Ö och lite annat som jag hoppats få visa dem, och vi vuxna somnade slutligen framför Pokemon.
Jag hade stora planer för detta experiment, hoppades få återuppleva gamla favoriter och i alla fall visa ungarna något de kunde förstå. Och så hoppades jag i smyg på att vi skulle återupptäcka lite av deras gamla favoriter från tidigare år. Ni vet I drömmarnas trädgård, Pingu, Spöket Laban och sånt som vi såg på Barnkanalen i arla morgonstund. Som jag älskar Barnkanalen! Ni vet väl att det finns ett Barnplay där alla nyare barnprogram från Barnkanalen är samlade (och det äldre finns i Öppet arkiv)? Jag söker nu, efter mitt havererade tillsammanstittningsprojekt, min tillflykt dit och grottar ner mig i braigheter. Åh, Fåret Shaun!
I min värld råder det ingen tvekan om att det inte alls var bättre förr. Idag görs det galet mycket bra tv för barn, med pedagogik och kul. Det gjordes bra saker när jag var barn också men min erfarenhet av att vara manisk tv-tittare som barn och sen som förälder är att det är bättre nu ändå.
Hade jag vetat att experimentet skulle avslutas så abrupt hade jag valt annorlunda, nu såg vi två program där vuxna män lekte och blev filmade när de gjorde det, och då hann jag inte ens med Staffan Westerberg… Min högst ovetenskapliga undersökning säger mig att vissa saker kanske inte ska ses igen, men den säger mig också att jag nog ändå är lite kär i Robert Broberg fortfarande… Och att jag vill utforska mer med barnen, både gammalt och nytt. Häromkvällen utropade maken (mycket oväntat och ur alla sammanhang lösryckt) att vi ju måste se om Bröderna Dal tillsammans och det måste vi förstås. De verkar finnas på Youtube…
Bröderna Dal finns annars på DVD. De är inte riktigt lika vansinnigt spännande som när man var sex-sju år, kan jag säga.
Jag kan tänka mig det… Är väldigt lockad av den där dvdn ändå måste jag säga, väldigt lockad…
*ryser*
Jag tittade faktiskt på Pling & Plong show för bara ett litet tag sedan och jag tyckte det var precis lika bra som när jag var liten 🙂 Min förklaring kan eventuellt vara samma som din…
Jag tyckte de här inslagen med roboten och barnen (som mina barn gillade) var rätt trista, men Robban var fortfarande bra, förstås 😉 Jag har insett inför detta att det är många som missat programmet helt och hållet så jag ser detta lite som ett missionerande inlägg för att höja kunskapen om Pling & plong show, det känns fint att äntligen hitta någon annan som också sett och gillat.
Vi tittade på Kullamannen och Kråkguldet tillsammans när dottern var 8 år. Kullamannen var spännande, men konstigt att det inte fanns färger förr … Själv slogs jag av hur sakta allt gick, klippen var långa och följde en bil som körde längs en väg.
Jag tycker också att det är bättre nu, i alla fall om man är med och styr urvalet lite. Vi tittar fortfarande gärna på Små Einsteins och dottern som snart är 10 år är en fena på klassisk musik.
Det finns väldigt mycket bra som jag hoppas att barnen hänger kvar vid en stund till 🙂
Kullamannen och Kråkguldet var två serier jag verkligen älskade, ska nog testa dem igen.
Jag gillade Den vita stenen och har tänkt att grabbarna O ska få se. Just tempot är väl den största skillnaden kan jag tänka. Själv blir jag helt tokig på alla snabba klipp, det är som att hjärnan stänger av och jag somnar som en sten. Actionfilmer har samma effekt.
Själv är jag så förstörd att jag blir stressad av det långsamma numera, men det är något jag hoppas kunna träna bort… Den vita stenen minns jag förstås, och vill gärna se om. Och så kom jag precis på att Gripes Skuggan över stenbänken ju faktiskt gjordes som fantastiskt bra tv-serie. Måste se om den också.
Men vilket spännande projekt! Synd att det avslutades så fort. (Men min erfarenhet är att det ofta blir så när barnen är inblandade).
Jag såg om Ebba och Didtik för ett tag sedan. Tyckte fortfarande om den, men serien var otroligt mycket mer ångestfylld än vad jag kom ihåg. Eller så uppfattade jag inte ångesten så när jag gick på mellanstadiet.
Jag tycker absolut att ni ska Bröderna Dal! Minns det som en helt underbar serie. Ser fram emot att höra om du tycker att den står sig.
Intressant med Ebba och Didrik! Nu när du säger det så minns jag någon sorts obehag i kroppen när jag tänker på den, men jag gillade den då, jättemycket. Den är värd en omtittning även om jag är lite allergisk mot uppväxtångest nuförtiden.
Jag och åttaåringen ser mycket tv, och nostalgitv, ihop. Gott betyg till tex Trolltider och Brödrene Dahl. Mindre gott betyg till Solstollarna. Hon kollar mycket på Öppet arkiv själv och gamla 90-tals-produktioner som Allis med is, Ebba & Didrik etc uppskattas. Det vi båda två har uppskattat mest är Lilla huset på prärien, och Dr Quinn, som jag tycker håller än idag. Vi har plöjt hela den serien och tyckte båda två att det var lika kul.
Det låter verkligen jättemysigt att titta tillsammans så! Doktor Quinn var en stor favorit när det begav sig, liksom Lilla huset förstås. Nostalgin!