Och i den här storyn blir Harry Potter och Draco Malfoy kära i varandra…

Att vara en läsande förebild för sina barn – det är viktigt. Jag har skrivit om det, och jag har pratat om det på föräldramöten och vid andra tillfällen, och framförallt försöker jag dagligen och stundligen att själv vara det för mina egna barn. Det är förstås inte så svårt – att läsa böcker är mer eller mindre mitt liv, och mina barn har ungefär sedan de föddes varit vana vid att mamma så fort hon kan sitter med en bok i läsfåtöljen eller vid matbordet, och att det då inte är mycket lönt att störa henne. (”Mamma läser. Var är pappa?”)

Har det blivit läsare av mina barn, då? Ja och nej. Den äldste (snart sexton) läser inte mycket, i alla fall inte romaner (däremot oändliga mängder mer eller mindre trovärdig fakta på nätet – läsförståelsen är det absolut inget fel på)(sedan använder han all denna nyinhämtade fakta för att i diskussioner visa oss föräldrar att vi har fel om allt och är totalt mossiga medan han själv snart löser alla världens problem – han är som sagt snart sexton och då är världen ännu ganska svart och vit)(men det där var en parentes). Men den yngsta (snart fjorton) – hon läser! Hon läser ungdomsromaner på både svenska och engelska, hon älskar dystopier men också historiska romaner. Hennes projekt just nu är att läsa om Harry Potter-böckerna i ett enda svep eftersom det var så länge sedan vi läste dem högt här hemma att hon tycker att hon har glömt det som händer i dem.

Jodå. Så långt påminner hon väldigt mycket om mig själv när jag var fjorton. Fast jag läste inte dystopier. Inte heller läste jag ännu böcker på engelska. Det var hästböcker i drivor, det var Dunder & Brak-böckerna, det var Tolkien, det var Wahlströms ungdomsböcker med de gröna ryggarna (jag tyckte bättre om dem, särskilt Dante-böckerna). Det var Wernströms Trälarna-serie och så var det förstås alla vuxenböckerna i mammas bokhylla som jag började ge mig på. Rune Pär Olofssons historiska romaner (Lyckans tärning m fl, väldigt bra) blandat med Judith Krantz (snusk! spännande!!). Det var travar och högar med böcker, och jag läste jämt (precis som jag fortfarande gör). Men det var uteslutande pappersböcker.

Det dottern läser allra mest är nämligen inte det. Det hon läser är inte ens utgivet egentligen. För visst kan hon ses med en Harry Potter-bok i händerna, och visst snor hon en eller annan ungdomsbok från mina läshögar – men allra oftast när jag tittar in i hennes rum så sitter hon med sin laptop framför sig. ”Kommer snart, ska bara läsa färdigt det här!” Hon läser inte böcker – hon läser fanfiction.

Detta fenomen, som jag inte förrän det senaste året har förstått hur stort det är. Hur gigantiskt stort! Förstå att det finns en hel värld som skriver egna berättelser, som själva publicerar dem på nätet och som når tusentals läsare. Tusentals! Det som binder dem alla samman är att berättelserna utgår ifrån en viss bok, eller bokserie, eller film, och dess karaktärer och miljö. Alltså finns det fandoms för Harry Potter-fanfiction, för Divergent, för Twilight, för Star Wars, Narnia, Hunger Games…ja, det finns till och med fan-fiction för Bibeln. Och Phantom of the Opera. Och Game of Thrones. Och…allt.

Klart det skrivs mycket skröfs som väl hade behövt redigeras både en, två eller oändligt antal många gånger (eller som inte ens är mödan värt att läsa). Men det finns ju det som är bra också. Dottern (som uteslutande läser fan-fiction i Divergent-världen, och som själv skriver fan-fiction om Tris & Co) har ett antal skribenter som hon tycker om att läsa och följer. Varje dag plongar det till i hennes inbox med meddelanden om att det finns ett antal nyskrivna avsnitt av hennes favoritförfattare.

Är detta med fanfiction en fantastisk grej – eller är det något som drar läsare från de ”riktiga” böckerna? Som leder till snuttifierat läsande och sämre språk? Eller tvärtom – att allt detta läsande av texter ger läsarna ett bättre språk och ökat läsförståelse, och att övningen i det egna skrivandet (på engelska) är något bra? Jag tycker det är oerhört intressanta frågor men har inga svar. Jag kan bara konstatera att det här med fan-fiction är en del av dagens litteraturvärld, något nytt som inte alls fanns när jag var ung, och att det är stort. Riktigt stort.

Vill du själv testa att läsa fanfiction letar du förstås på nätet, till exempel på Fanfiction.net. Och vill du läsa om fanfiction läser du Fangirl av Rainbow Rowell! Där är fanfiction en riktigt viktig del av storyn (överhuvudtaget en fantastisk bok – missa inte den!)

Bild: Moonlighting av dawolf (CC BY-NC 2.0)