av 
Min absoluta favoritbok är Diana Gabaldons Främlingen, eller Outlander som den heter i original. Jag vet inte hur många gånger jag läst den, men jag vet hur det kändes första gången jag läste den. När jag hade läst sista sidan började jag direkt om från början igen, och det har aldrig hänt varken förr eller senare. Det är en läsupplevelse som endast kan jämföras med när jag som tolv-fjortonåring slukläste Sagan om Isfolket.
Sedan Outlander har det kommit ytterligare sju böcker, alla rejäla tegelstenar som håller sig runt 1000 fartfyllda och fullmatade sidor. (Plus fristående noveller, bokserier och grafiska noveller). Det är äventyr, kärlek, krig, tidsresor i en storslagen episk förpackning. Tv-serien, som nu är halvvägs in i sin första säsong är även den fantastiskt bra. Det skotska: språket, miljöerna, detaljerna, och inte minst rollbesättningen som är perfekt.
Handlingen i extrem korthet är att sjuksköterskan Claire är på bröllopsresa med sin man Frank i skotska högländerna. Det är 1940-tal, strax efter andra världskrigets slut. Av misstag rör Claire vid en magisk stenformation så att hon slungas bakåt i tiden, till 1740-tal. Där möter hon skotten Jamie som blir hennes nye man och andra kärlek. Men hon vill tillbaka till stenarna, och ta sig tillbaka till sitt vanliga liv. Lyckas hon, och vad händer sen? Och vad händer när Claire med sina erfarenheter från framtiden vet vad som kommer att hända i det förflutna? Hur påverkar det? Det är kittlande, spännande och otrooooligt underhållande.
De här scenerna ger mig rysningar varenda gång jag ser dem – ingen spoiler för er som inte sett eller läst, utan en teaser och bra introduktion till serien.
Som alltid när det gäller historiska romaner, eller tv/film, så blir det intressantast när man kommer nära de vanliga människorna. Krig och stridigheter, kungar och drottningar, politiska skeenden, det är inte lika intressant som att få en glimt av hur vanligt folk hade det.
Som här, en scen när Claire möter kvinnorna i en skotsk by. De bereder ylletyg – ”waulking the wool” – på 1700-tals vis. Det vill säga alla kvinnor tillsammans, med sång, och tyget indränkt i piss.
Och jag älskade också bok 1-4 reservationslöst, sen stötte jag på det där vänta på nästa del-hindret och fastnade. Jag planerar en omläsning av första boken i sommar och sen ska jag definitivt se serien.