av 
Det är inte det att jag inte uppskattar vårsolen, eller att jag inte noterat hur mycket ljusare det blivit både på morgonen och kvällen. Det är inte så att jag inte älskar fågelkvittret eller vårblommorna, eller att jag inte uppskattar en lässtund i solen. Och trots att ögonen kliar och näsan rinner är det inte därför jag vill hävda att Karin Boye visste vad hon skrev om. För det gör ont när knoppar brister. För mig gör det definitivt ont.
Kanske är det för att all energi jag tankade under sommaren nu är mer än slut. Kanske handlar det om att det som alltid är en galet intensiv period på jobbet. Eller så är det helt enkelt så att det tar lite tid innan min kropp och mitt sinne förstår att våren verkligen är här. Påsken brukar vara den tid då jag hinner landa och den kommer som tur är ganska tidigt i år.
Tills dess läser jag om Fiskar ändrar riktning i kallt vatten och bläddrar i Den långa vintern. Allt för att få mig själv att inse att den tiden är förbi för i år. Jag vältrar mig i mörker och elände, riktigt grottar ner mig i våldsamma thrillers och tragiska öden, för att hjärnan på något sätt ska inse att det verkliga livet inte är fullt så illa.
Sedan kommer påsken och några lediga dagar. Då om inte förr brukar jag inse att vi går mot ljuset. Att det är dags att våga sig ur vinteridet och börja leva. Det räcker inte med en och annan krokus. Jag behöver vitsippor. Först då tar jag fram de glada och ljusa böckerna som passar mitt nya sinne.
”Anemone nemorosa 001” by Lilly M – Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons –
