Astrid och Astri

Det finns två kvinnor som har betytt mycket för mig. De har nästan samma namn, och levde ungefär samtidigt: Astrid och Astri.

Astrid är förstås Astrid Lindgren, denna min första och största idol. När jag var liten och någon frågade mig vad jag skulle bli när jag blev stor svarade jag länge helt självklart att jag skulle bli Astrid Lindgren. Vad fanns att fundera över, liksom? Jag fick alla Astrid Lindgrens sagor höglästa för mig om och om igen. Den första riktiga kapitelboken jag själv läste var Karlsson på taket flyger igen. Jag var sju, och fick den i julklapp, och minns fortfarande hur galet stolt jag var när jag lyckades läsa hela. Raskt färglade jag alla bilderna i den med blandad framgång. En annan Astrid-bok jag hade var Salikons rosor, en berättelsesamling där mina favoriter var Peter och Petra, Prinsessan som inte ville leka, Sunnanäng och Mirabell. Även den boken älskade jag till den milda grad att jag själv färglade alla bilderna i den.

Åh, Astrid! Din fantasi! Dina smultronstrån och tabberas på köttbullar och goda korvar! Alla lekar! Blommande körsbärsträd i Nangijala! Alla dessa gånger jag grät när Båtsman nog var död! Mio, Lillebror, Pelle, Melker och Malin, Lasse och Bosse, Ida, Lisabet…alla dessa människor du har kommit på, och alla dessa böcker du har förgyllt och fortfarande förgyller mitt liv med! Ditt språk…åh, ditt språk! Din ton! Jag behöver bara öppna en bok av dig och så kan jag höra din röst i mitt huvud. Du är mitt livs första underverk och största idol, och tack, tack, tack för att du kunde ägna så mycket av ditt liv till att skriva böcker!

Astri, då? Vem är hon, och varför har hon betytt så mycket för mig, tro?

Astri Bergman var skulptör. Som dotter till konstgjutare Herman Bergman och elev till självaste Carl Milles hade hon framtiden för sig. Här skulle skulpteras! Astri skulle bli odödlig!

Varför känner vi då inte till denna Astri Bergman? Jo – för det bidde inte sådär värst mycket skulpterande för hennes del. Det blev familj, och barn. Fyra barn till och med. Och alla som har barn (och alla andra också) kan lätt tänka sig hur lite egen tid någon får som ska sköta ett hem och fyra barn i princip på egen hand. Visst hade hon en liten ateljé där hemma, jodå. Hon fortsatte med sin konst – när tid gavs. Ni vet, när minsta barnet sover och det finns tjugo minuter över eller så där. Eller om alla barnen har somnat och det möjligen finns lite ork att stanna uppe lite till för en gångs skull och inte bara rasa i säng som annars. Vad vet jag – jag vet nästan ingenting om hur Astri hade det hemma hos sig. Men jag har rätt bra fantasi.

Det jag vet är att Astri var den som tog hand om hemmet och barnen och mer eller mindre fick lägga konstnärskapet på hyllan. Detta eftersom hennes man också var konstnär. Men han fick utrymmet och tiden. Han fick åka iväg på resor till jordens alla hörn när han behövde få lugn och ro till sitt skapande. Han fick åka till Argentina och San Remo, till Ligurien och Bohuslän.

Han var Evert Taube.

Och när jag för många år sedan skulle skriva en uppsats i litteraturvetenskap om Evert Taubes texter, som jag älskade och fortfarande älskar över allt annat, så funderade jag mer och mer på en av alla de sångmör som finns i hans texter. Han har flera, jodå. Siv hette tydligen en, och Margot var en annan. Han sjunger om sina döttrar också – det kryllar faktiskt av ärade sångmör i Taubes texter. Men Astri var nog den mest förekommande. Det är hon som är hans ros:

Min älskling, du är som en ros
en nyutsprungen skär,
ja som den ljuvaste musik,
min älskade, du är

Det hade förstås varit en fin sak att få odödliggöras som sångmö av Evert Taube. Visst, fantastiskt! Och eftersom jag har den livliga fantasi jag har så kan jag tänka mig hur fint Astri tyckte det var att bli sjungen om som den skönhet som blir väckt av luta och serenad utanför sitt fönster en sommarmorgon:

Vinden från Nämdö fjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du,
vid mitt ackompanjemang.

(ur Älskliga blommor små)

Men hon hade ju tänkt sig att bli odödliggjord genom sin egen konst? Som den berömda skulptören Astri Bergman Taube? Det fick hon välja bort. Inte förrän sin makes död 1976 började hon skulptera på allvar, och då var det nästan försent – hon avled själv 1980. Inte vet jag om hon faktiskt hade kunnat bli berömd eller om hon var skicklig nog att gå till historien – jag kan inte mycket om skulptur. Men hon fick ju vare sig tid eller utrymme att prova! Det måste vara svårt för två konstnärer att leva ihop och ha familj, för vem ska tillåtas den totala konstnärliga friheten? Hos Astri och Evert var det definitivt han.

Astri och Astrid. Nästan likadana namn. Bägge konstnärer. Men med två helt olika liv.

bild: Rose, tender av T. Klya (CC BY-SA 2.0)