av Foto: Sara Mac Key, Norstedts.se
På fredag delas Sveriges Radios romanpris ut och din roman Den andra kvinnan är nominerad. På söndag är det dessutom den internationella kvinnodagen, har du några kvinnliga förebilder i ditt författarskap?
Jag har precis läst om några böcker av Rut Hillarp, som jag älskar, hon är definitivt en förebild. Hennes prosalyrik är fantastisk: så vacker, erotisk, mörk, klarsynt, intensiv. Jag har gillat Carina Rydberg sedan jag läste ”Den högsta kasten” första gången, och Christine Falkenland, som skriver otroligt stämningsmättat om mörka känslor. Donna Tartts ”Den hemliga historien” är nog den bok som påverkat mig mest. Alla dessa författare är på olika sätt förebilder för mig.
Den andra kvinnan – det är titeln på din roman. Vem är den andra kvinnan?
Min huvudperson är en ung kvinna som bor i Norrköping, jobbar i lunchserveringen på sjukhuset och drömmer om en helt annan tillvaro. För att det ska hända något spännande inleder hon en relation med en av läkarna som brukar komma och äta i restaurangen, han är äldre än henne och gift. Så hon är den andra kvinnan i den vanligaste bemärkelsen: älskarinnan. Men jag tänker att titeln kan ha fler innebörder än så: huvudpersonen har väldigt svårt för att komma överens med andra människor, speciellt att finna sig tillrätta i olika typer av gemenskaper mellan kvinnor, eftersom hon känner sig annorlunda än dem, som en annan slags kvinna. Och hon drömmer om förändring, att hennes liv ska bli helt annorlunda och att hon ska bli någon annan: en annan kvinna.
Att skriva en roman om kön och klass 2014 – känns inte det lite 70-tal? Behövs den sortens romaner också idag?
Jag vet inte om ”Den andra kvinnan” behövs i den meningen: det är liksom inte en bok som vill förändra saker genom att komma med lösningar. Jag tänker snarare tvärtom, att den förhoppningsvis kan komplicera saker för läsaren. Jag tycker att det är problematiskt att prata om kultur i termer av om de behövs eller inte, för det implicerar ju ett slags användbarhet liksom, det är inte så jag ser på konst.
Jag minns när din roman diskuterades i frukostbokcirkel på bokmässan i höstas, nu diskuteras den också i radio i samband med Sveriges Radios Romanpris. Hur känns det att lyssna till när andra diskuterar ens text?
Det är roligt och läskigt på samma gång. Roligt för att det är så fint att höra hur saker tolkats och uppfattats och landat hos läsarna, ibland jätteroligt att någon har fattat exakt vad jag varit ute efter, och ibland lika roligt att någon sett helt andra saker i texten än vad jag själv varit medveten om. Och läskigt av nästan samma anledningar: för att det givetvis är så att alla läser boken på sitt eget sätt, och liksom erövrar den, och att jag inte har något som helst inflytande över den längre då. Det är ju världens bästa grej egentligen, men samtidigt en lite skum situation.
Du är också nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris 2015. Påverkar de fina nomineringarna dig i ditt skrivande?
Jag befinner mig fortfarande i den allra första fasen av skrivandet med roman nummer tre, då allt bara är roligt, så jag har ännu inte märkt att jag påverkats på något sätt, jag tycker bara att det är jättekul att skriva just nu. Jag hoppas att kunna hålla prestationsångesten borta och istället se det som en oerhörd bekräftelse och uppmuntran med de här fina nomineringarna, och tänka att det var när jag följde mitt hjärta med skrivandet förra gången som det blev bra.
Vad tycker du att kulturkollos läsare ska läsa i vår? Har du något boktips?
Jag har precis läst Per Landins ”Kan du inte säga något snällt istället” som kommer ut i mitten av mars, den var jättefin. En svensk ”Stoner”: lågmäld, melankolisk, tät, väldigt rörande. Den kan jag verkligen rekommendera. /Therese Bohman
