av Vi har förberett oss inför veckans tema genom att läsa Joe Abercrombies Half a King, första boken i en ny ungdomsserie. Boken handlar om Yarvi som högst motvilligt tvingas axla kungamanteln och efter ett förfärligt svek ger sig ut på en resa för att utkräva sin hämnd.
Ingen av oss är särskilt familjär med fantasygenren, kanske ska vi börja där och ge er förutsättningarna.
Helena: Jag har läst en hel del urban fantasy om vampyrer, älvor och trolleri (Engelsforstrilogin mest), och en del skräckfantasy om samma saker. Det jag nog aldrig har läst är mer traditionell fantasy – med drakar och troll och sånt. Jag tröttnade på Sagan om ringen halvvägs in i första boken och A Game of thrones gick samma öde till mötes. Min förhoppning är att Half a king ska överbevisa mig om att fantasy kan vara något för mig.
Linda: Jag är en näst intill total nybörjare gällande genren, speciellt när det, som i detta fall, handlar om ”riktig” fantasy med kungar och släktfejder. Jag är liksom inte mycket för det här med övernaturliga saker och har rätt svårt att dras med i namnfyllda, pompösa sagorna. Visst såg jag filmatiseringarna av Tolkiens trilogi och de förlängda versionerna funkade ganska bra, men under Hobbit-filmerna har jag somnat som en sten. Jag försökte också läsa första delen av George R.R. Martins A game of thrones men gav upp, för hjälp vad segt det var. Jag uppskattar däremot, liksom du, Cirkeln och berättelsen om häxorna i Engelsfors, kanske för att skolmiljön är autentisk. Och visst charmas jag som många andra av Harry Potter, trots att jag gav upp efter fyra böcker och alltså fortfarande inte vet hur allt slutar. Men som sagt, jag har ju tänkt att utmana mig själv i år och vidga mina vyer lite. Att läsa Half a King var en riktig utmaning.
Helena: George R.R. Martin har blurbat min utgåva av boken såhär: ”A fast-paced tale of betrayal and revenge that grabbed me from page one and refused to let go”. Kände du så? Jag är med på det där med svek och hämnd men så väldigt ”fast-paced” är det ju inte hela tiden. Det är ganska långa passager när de bara ror och ror och ror, eller går och går och går, eller pratar och pratar och…
Linda: ”Fast-paced”, nja knappast. Visserligen jämfört med herr Martins egna böcker, men jag håller med om att det var en del riktigt sega partier. Varje del av boken avslutades dock grymt spännande, vilket gjorde att jag faktiskt ville läsa vidare hela tiden, men jag ska erkänna att jag skummade en del när de rodde som bäst.
Helena: Mm, jag också… Vilka karaktärer intresserar dig mest? För mig är det Nothing (som ju delvis får sin förklaring) och drottningen (som inte får det).
Linda: Jag gillade både Nothing och drottningen, men faktiskt är huvudpersonen Yarvi min störste favorit. Han som är ”half a king” och en riktig underdog. Han är verkligen en hjälte att heja på, det finns liksom inget ont i honom, trots att gör en del onda saker.
Helena: Ja, han fascinerar i just det där att han för ett ständigt samtal med sitt samvete samtidigt som han faktiskt gör några riktigt fasansfulla saker. På tal om att skumläsa långa stycken – är det inte väldigt mycket miljöbeskrivningar? Hänger det ihop med att det är fantasy och de där kartorna som alltid ska finnas med? Jag har lite svårt för det…
Linda: Det är en av invändningarna jag har mot Abercrombie och faktiskt även de andra fantasyförfattare jag läst (eller försökt läsa). De långa beskrivningarna av miljön gör att tempot går ner och läsningen blir seg. Däremot saknar jag en karta. Jag absolut älskar kartor, det kan vara det bästa med fantasy. Dessutom skulle jag vilja ha ett släktträd eller en förteckning över personer i boken, då jag ibland hade svårt att hålla ordning på alla. Ändå tror jag att det är ovanligt begränsat persongalleri. Jag saknar faktiskt längre personbeskrivningar också, för de är ganska knapphändiga. Mindre miljö och mer karaktärer hade jag önskat mig.
Men det kanske bara är jag som läste slarvigt. Höll du ordning på karaktärerna?
Helena: Ett släktträd hade varit fint (karta hade jag i min bok men jag tittade inte på den, av princip). Jag hängde med en stund i början men sen blev det väldigt många bröder där ett tag, och släktskap och historia att hålla i minnet efter ytterst lite introduktion. Ett släktträd eller i alla fall en personförteckning hade hjälpt. Lite mindre namedropping och fler karaktärer med djup som gett mig möjligheten att lära känna och förstå dem hade varit ännu bättre…
Linda: Vad var då det bästa med boken? Själv tyckte jag att det var en riktigt spännande bok, trots de invändningar jag har om vissa sega partier. Det är lagom mycket fantasy för mig. En historisk miljö, men vissa fantasyaspekter, men inte överdrivet många troll, dvärgar och annat tjafs. Faktiskt hade det till och med kunnat få vara mer av den varan. Jag gillade hämndmotivet och jag tyckte på det stora hela att Half a King var bra läsning. Inte så bra att jag kommer att slänga mig över nästa bok i serien, men helt okej läsning. Det är ett högt betyg, mind you, med tanke på min inställning till genren.
Helena: Jag tycker också att boken, trots mina (och våra gemensamma) invändningar, var klart läsvärd och spännande. Särskilt förtjust är jag i det anade men osagda. Jag tycker om att inte få veta allt om vad som hänt som lett fram till där historien befinner sig. Det talas om älvfolk (fairies) och om ett krig som förändrade allt, och så är det alla dessa gudar som tillbes samtidigt som vissa går över till monoteism. Jag tycker att det är väldigt intressant och samtidigt är jag glad att det får fortsätta omhöljas av dunkel, jag gillar att få fantisera själv. Men det blir väl en fortsättning (den heter Half the world och har redan kommit ut såg jag i helgen) också och den kanske berättar mer om det som varit likväl som om det som ska komma… Jag kommer inte heller slänga mig över fortsättningen men det är inte alls omöjligt att jag läser vad det lider.
