Varför gillar inte jag talande isbjörnar, orker eller vandrande skogar?

Därför. Är det enkla svaret, då jag inte har något logiskt eller vettigt svar på den frågan. Jag har svårt för talande saker och djur. Okej? Men jag köper helt och hållet vampyrer av födda-ur-militära-experiment-blodsplatter-typen. Jag kör inte igång på böljande vidder och magiska skogar, men tycker tanken att leva under jord i en stor silo, eller på mars, eller i barrikaderade städer är fullt trovärdigt. Jag kan inte tänka mig orker i grannbyn, men kan se en totalitär regim som tvingar i sanningsserum i sin befolkning.

Nu kan vi tro att det enkla svaret är att jag föredrar science fiction framför fantasy. Men för att motsäga mig själv här köper jag direkt människor med magi, men inte aliens från rymden. Jag kan också tänka mig andra mytologiskt inspirerade varelser OM de är i urban miljö snarare än att läsa om dem på magiska hav. Annat övernaturligt och spöken kan jag köpa om de kryper in i handlingen så där lite vid sidan av, men suckar djupt om det förekommer en drake. Motsägelsefullheten personifierad.

Det än mer märkliga i kråksången är att jag kan köpa fantasy helt och hållet på film, men kräks smått i munnen så fort en bok inleds med en karta. Vad är det med dessa t r å k i g a kartor?! Lämnar ämnet utan vidare kommentar.

Om jag ska ge mig på en analys av det hela så tror jag helt enkelt att det är Tolkiens fel. Jorå. På en bokrea (inte förvånande för det är då och endast då du får för dig att köpa en hel serie av en bok som just där och då känns otroligt lockande, men som du förstår på sekunden du kommer hem att du aldrig kommer att läsa) köpte jag hela Sagan om ringen-trilogin samt Bilbo. Mitt utgångsläge då var noll. Jag gillade varken magi, övernaturliga inslag eller varelser som inte var mänskliga. Det gick inte så bra det där. Jag förläste mig helt enkelt på fantasy genom Tolkien. Det blev f ö r mycket. Under det kommande tio åren läste jag inte en fantasy-rad, men sen kom böckerna som så smått ledde mig in på fantastik-spåret. Morrison visade mig att magisk realism var effektfullt, Cronin visade att en historia kan berättas så väl att läsaren köper vampyrer bara så där och Ljungqvists spökinslag kändes helt naturliga. Det är väl helt enkelt som så att om historien berättas på ett trovärdig sätt, med ett inlevelsefullt språk och en intressant story så köper även den här skeptikern det mesta.

Foto: ”And I think to myself….” av George (CC BY-NC-SA 2.0)