Om löpning, och om böcker. De hänger ihop, nämligen.

Jag är djupt och totalt ointresserad av sport. Jag går aldrig på några idrottsevenemang, bryr mig inte om några idrottsresultat i tidningarna, följer aldrig någon som helst sport på TV (nej, inte ens OS eller ishockey-VM eller vad det nu kan vara). Det enda idrottutövandet som är intressant för mig är mitt eget. Och det är ett måste, annars hade jag inte mått bra.

Egentligen är jag nämligen en oerhört lat person. Skickar mina barn att hämta min mobil, eller filten, eller att svara i telefonen, så att jag själv kan sjunka ännu lite djupare i soffan. Jag har ett stillasittande arbete, jag tar bilen så fort jag ska någonstans (vi bor på landet med 3 km landsväg till närmaste busshållplats så jag är väl lite ursäktad), vi har ingen hund som ska motioneras…och jag älskar godis och god mat. Och ostbågar. Oj, vad jag älskar ostbågar! Så ni förstår: jag är tvungen att ge mig ut och springa ett par gånger i veckan för att inte se ut som Godzilla och flåsa mig fram här i livet på dåliga knän.

Men – utan böcker hade jag inte sprungit en meter. Dels ger de mig förströelse, dels ger de mig inspiration. De är helt nödvändiga för min icke-godzilla-tillvaro.

För säga vad man vill om löpning kilometer efter kilometer på landsvägar eller skogsvägar – det blir enformigt rätt fort. Hur vackert än fåglarna sjunger, hur gott det än luktar på hösten och hur fantastiska vitsipporna än är så blir det tråååååkigt att springa efter en stund. Då måste jag ha något som förströr mig. Musik räcker inte – jag brukar ledsna på mina spellistor. Så då är lösningen förstås ljudböcker. En spännande deckare i öronen eller en skön feel-good – helt plötsligt kan jag springa några kilometer till bara för att jag måste veta hur det går i boken.

Och löpningsinspiration från böcker då? Jo – så fort det är någon i någon bok som ”snör på sig skorna och sticker ut i skogen för en löptur” så rycker det i benen på mig. Då känner jag bara hur skönt det kan vara att sticka ut och springa, ser bara det positiva. (Annat är det förstås i verkligheten, när jag kommer hem från jobbet och har bestämt mig för att sticka ut, och kroppen bara vill lägga sig i soffan, men nejdå: på med underställ och behå och tajts och skor och tröja och jacka och mössa och telefonen och klockan och skorna och…då är det bara jobbigt).
Eller – det är inte bara böckerna som ger inspiration. Ofta är det de som skriver dem också. Har inte ni också ganska många gånger läst om hur den eller den författaren i någon intervju påstår att hen ”hämtar all sin inspiration från långa joggingturer i naturen”? Oj, känner jag då. Ja! Pepp! Löpsug!

Men allra mest inspirerad har jag blivit av just den här boken: Vad jag pratar när jag pratar om löpning av Haruki Murakami.

Det är en livsfilosofisk och personlig bok som inte liknar hans andra böcker (som jag också har läst en hel del av och gillat delvis). Murakami springer ungefär ett maratonlopp om året, och så springer han en timme varje dag för att hålla sig i form. Detta har han gjort sedan han var i trettioårsåldern och sadlade om från att vara en lönnfet, stressad barägare (eller café?) till att vara författare.

Jag läste boken för ett par år sedan. I början av boken tyckte jag mest att han skrev bra och intressant. Men ju längre jag läste desto mer fascinerad blev jag av hans beskrivningar av löparupplevelser. Han springer dagliga rundor på Hawaii. Han springer på vintern i Tokyo. Han är med i New York Marathon. Han springer på alldeles egen hand den klassiska maratonsträckan i Grekland, i augusti när det är tokvarmt (och jag skrattar på slutet när han till och med är arg på fåren som står och betar längs med vägen han springer – han är arg på allt). Han springer och springer, och trots att han är över 60 verkar han ha en kropp som en vältränad 40-årings.

Och när jag hade läst färdigt så började jag fundera över livet och mig själv. Om nu denne Murakami kunde springa maraton efter maraton – varför skulle inte jag kunna det? Hade inte det varit en utmaning som hette duga? Och som dessutom skulle ge mig anledning och motivation till att lyfta mig från den där djupa soffan och ge mig ut? Och om jag tränade så mycket som man måste göra inför ett maraton – tänk så mycket godis jag skulle kunna vräka i mig då utan att få dåligt samvete?! Efter några veckors funderande anmälde jag mig till mitt första maraton, som jag ett knappt år senare faktiskt genomförde. Nu har jag sprungit ännu ett maraton och funderar på att anmäla mig till ett tredje – just för att jag då får den där extra energin till att ge mig ut och löpa. Just därför att jag utan löpningen inte skulle må bra.

Tack för det, herr Murakami!

Foto: Running on empty av Giovanni (CC BY-NC-SA 2.0)