av 
För ett antal år sedan läste jag litteraturvetenskap, och upptäckte då att det fanns väldigt mycket litteratur jag inte visste att jag tyckte om. Lyrik, till exempel. För mig hade lyrik varit svårt, otillgängligt och något jag helst undvek. Men på litteraturvetenskapen började vi från början med den äldre lyriken – och av all den lyrik som senare lästes under utbildningens gång så var det den jag gillade mest.
Ta bara de gamla medeltidsballaderna med många verser och återkommande refränger! Jag fascineras – både av stavningen och av det som berättas. Riddare, kärlek och strid – mina ämnen precis, ju! Balladen Ebbe Skammelsson berättar om en ung adelsman som blir kär i jungfru Lucie. De kan inte gifta sig direkt, eftersom Ebbe först måste tjäna kungen några år. Under tiden blir Lucie kär i Ebbes bror Pedher, och precis när de två gifter sig kommer Ebbe hem. Han blir skogstokig, förstås, och har ihjäl både Peder och Lucie, och hugger lite i sina egna föräldrar också när han ändå håller på. Sedan får han fly ut i skogen och leva som laglös:
Hans Fader fick sit Bahnesåhr
hans Moder miste sin hand
förtÿ träder Ebbe Skammelsson
så mången wild stig öfwer land.
Thet war Ebbe Skammelsson
han springer på sin häst
nu måste han åth Skogen rÿmma
och Skogen skÿler honom bäst.
Något annat, utöver berättelserna, som jag hittar i äldre lyrik är allt det där som kan utläsas i alla beskrivningar och uppräkningar av saker. Vad de åt, vad de hade på sig, saker som var vardagsliv för många hundra år sedan. Historia-intresserade-Carolina vaknar och tar för sig!
Det som alltid fascinerar mig när det gäller historia är hur människor som levde då för så många år sedan ändå gick och tänkte på samma saker som jag gör idag. Visst, livet var annorlunda på många sätt – men en sådan sak som längtan efter vår och sommar fanns då också. Så här års kryper det i hela kroppen på mig av allt det stela, bruna, frusna och hårda – och ungefär likadant kände nog Lars Wivallius på 1600-talet i Klage-Wijsa öfwer thenna torra och kalla wåhr. Här är två av de många stroferna:
Godt Maije-Regn giff/lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta
Oss Torckan bortdrijff/lät Frostet ey meer
The späda Blomsteren tuchta:
War nådigh/war rådigh/
För them iagh beer/
Som Herran tiena och fruchta
Lät dantza å radh/Folck stora och små/
Lät feerla Sommarens Färlor.
På Blomster och Bladh/lät tillra och stå/
The wåta Himmelska Pärlor/
Lät qwittra/lät tittra/
Steglitsor små/
Hoos granna Swenska Sädzärlor
Min absoluta favorit i den äldre lyriken (eller, nja, nu har vi hoppat fram till 1794) är Anna Maria Lenngrens dikt Några ord till min k. dotter, i fall jag hade någon. Jag blir aldrig riktigt klok på om hon faktiskt menar den ärligt eller om den är ironisk – hon var själv mycket beläst. Det är svårt för mig att läsa med ett sjuttonhundratalssinne, så för mig blir den ironisk. Här är några strofer:
Med läsning öd ej tiden borrt,
Vårt Kön så föga det behöver;
Och skal du läsa, gör det korrt,
At saucen ej må fräsa öfver.
Et odladt vett, en uplyst själ,
Hvad! kunna böcker blott det skänka?
Mit barn, studera verlden väl,
Den ger dig ämnen nog at tänka.
Hvar mänskja, Betti, är en bok,
Lär dig at fatta rätt dess värde;
Och mins at oftast af en tok
Den vise någon visdom lärde.
Men om lecturen roar dig,
Väl! i förädling af dit väsen
Lät den då blygsamt röja sig,
Men ej i tonen af beläsen.
En lärd i stubb (det är et rön)
Satirens udd ej undanslipper,
Och vitterheten hos vårt kön
Bör höra blott till våra nipper.
Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,
Sök ej att mannabragder hinna;
och känn din värdighet, min vän,
I äran af at vara qvinna.
Olivia Bergdahl skrev häromdagen här på Kulturkollo att hon tyckte lyrik blev roligare någon gång i slutet av 1800-talet eftersom den tidigare mest blev en massa olika uppvisningar i versmått. Och visst, så kan det vara – en del versmått är ytterligt stränga (slå bara upp reglerna för en sonett!). Men i stället blir jag så väldigt imponerad av att dessa författare kan förhålla sig till alla dessa regler, tänka på hur orden betonas och ändå skriva lyrik som berör, fascinerar, roar eller sliter i mig nu, flera hundra år senare. Dessutom tycker jag att det är en ren fröjd att läsa sådan lyrik högt.
Skaffa en svensk diktsamling, och försjunk sedan i de äldre dikterna. Där finns mycket fint, kul och intressant att hitta, jag lovar!
Foto: (eftersom Wivallius ”färla” alltså är ”fjäril”…) Butterfly av Susanne Nilsson (CC BY-SA 2.0)
