Olivia Bergdahls poesiskola

[quote]Själv använder jag dikter som tröst, som en filt att linda in tanken i när allt känns obegripligt och kaotiskt. Det är värt att pröva.[/quote]

Olivia Bergdahl är estradpoet, eller det är i alla fall så jag lärt känna henne. Hon vann Poetry Slam som 17-åring 2007 och jag har hört henne framföra sina dikter flera gånger. Det är något speciellt med estradpoeter och det direkta tilltalet med vilket de förmedlar sina alster. Bergdahl har en unik energi när hon framträder och kombinerar på ett fint sätt ett lugn med en oerhörd intensitet. Hon framträder ibland tillsammans med sin poesiorkester och kombinationen av dikter och musik är något alldeles särskilt.

Nu i januari utkommer romanen Efter ekot på Ordfront förlag, men just idag är det poeten Brgdahl som berättar om hur hon började skriva just dikter, samt tipsar om hur du som läsare kan närma dig lyriken. En slags poesiskola skulle man kunna säga.

Hur kom det sig att du började skriva just dikter?

Det var en ren effektivitetsåtgärd! Eller, nej, inte riktigt – men jag fick en god anledning att skriva dikter i och med att jag började tävla i Poetry slam. Sedan har jag också alltid varit väldigt intresserad av rytmen i språket, vilket är lätt, och nödvändigt, att leka med när man skriver poesi.

Vilka tips kan du ge till den som inte riktigt vågar läsa lyrik, hur ska man närma sig genren?

Det är mycket enkelt. Man går till ett antikvariat eller till en loppmarknad, letar reda på en riktigt tjock samlingsvolym från senare delen av 1900-talet (inte tidigare än så, då blir det mest massa olika uppvisningar i versmått, det roligaste börjar nån gång i slutet av 1800-talet), köper den för max 50 spänn (det finns alltid en sån på antikvariat och loppmarknader), sedan går man hem och så placerar man boken på armlängds avstånd från toalettstolen. Sedan tar man inte med sig telefonen eller nån slags tidning nästa gång man planerar att sitta en längre stund, och så kommer själva diktläsandet att komma helt automatiskt.

Vill man sedan utveckla sitt läsande – kanske man hittar en poet som på något sätt rör vid ens hjärta – så kan man gå till sin lokala Icahandlare och köpa flikar, alltså sådana där genomskinliga små avlånga post-itlappar som man sätter i böcker vid stycken som man tycker om eller behöver komma ihåg, och så placerar man ut flikarna vid varje dikt där man tycker sig ha upptäckt en sanning.

Viktigt att tänka på är att just gå till sin lokala Icahandlare (kan också finnas i andra matbutiker, även om jag inte funnit några på tillexempel Coop eller Willys) och inte till en bokaffär, för där kostar flikarna dubbelt så mycket. Är man inte särskilt rädd om sina böcker (jag önskar så att jag var mer rädd om mina böcker, men det är jag inte) kan man givetvis spara tio kronor och istället vika hundöron på de sidor man tycker om. Det blir dock lite mer specifikt med flikarna, man kan ju sätta mer än en flik på samma sida, till exempel, och – om man är lagd åt det hållet – färgkoordinera. Har man hållit på och markera med flikarna en längre tid kommer man förmodligen att upptäcka ett mönster – och då kan man gå till ett antikvariat eller en loppmarknad och hitta en samling av den poet det verkar som att man tycker om.

Det enda man missar med detta förhållningssätt är nutida lyrik – och hur gör man då för att ge sig hän åt denna? Ett enkelt sätt är att slå på P1 varje dag klockan 12.00, så får man höra en dikt uppläst i radio, med ett utvalt musikstycke precis efter. Nej, de ligger inte på nätet, på grund av upphovsrätten.

Kultursidor däremot, finns både i pappersform och digitalt – där kan man fynda. I de flesta recensioner av diktsamlingar brukar det finnas ett litet utdrag ur någon dikt som recensenten tyckt särskilt mycket om, och genom att läsa den kan man få en uppfattning av hur poeten skriver (gillar man inte att läsa, behöver man alltså inte ens läsa recensionen, även om det allt som oftast kan vara rätt så intressant), och är det något man tycker om, får man antingen pallra sig till bokhandeln eller – kanske i första hand – till biblioteket. Bibliotekarier är överlag kloka mänskor som vet extremt mycket om litteratur, även om sådan litteratur som mer eller mindre omotiverat byter rad då och då (alltså poesi, det är – för er som inte har koll – det enda som gör en dikt till en dikt, radbryten alltså).

Och sist men inte minst så har vi också vad jag kallar för litteraturens melodifestival, men mer punk än schlager. Poetry slam, alltså! Folkligt, festligt och fullsatt – för alla som påstår att de inte gillar poesi – ska jag verkligen säga något om att mänskor säger sånt? Det ligger ju alltså på samma nivå som att säga ”jag tycker inte om musik” eller ”jag hatar tavlor”, om man inte har ett enormt hävdelsebehov, vilket är nyttigt när man är tonåring och mest dumt och destruktivt så fort finnarna torkat in, skäggväxten tagit till sig och gravitationen gjort sig påmind hos allt som sitter löst på kroppen. Ja, oavsett, för alla som påstår att de inte gillar poesi – då kanske man tycker att det är kul med tävling.

Poetry slam är en tävling i att läsa upp dikter man har skrivit själv framför en publik, som sedan sätter poäng på en. Vem som helst får vara med och de enda begränsningarna man har är att det finns en tidsbegränsning på 3 minuter (skönt) och man får inte använda någon rekvisita, så som musikinstrument eller scenkläder. Eftersom publiken ska charmas är dikterna ofta utåtriktade och ganska lättillgängliga. Det ska gå snabbt. Man får skratta. Det finns givetvis mycket som inte är särskilt bra, men så bra det kan vara när det är bra! Det kryper in under huden på en! Är man intresserad av sådant finns det lokala föreningar över hela landet (och hela världen med, för den delen) – googla bara orten du befinner dig på + poetry slam så dyker garanterat något upp.

Men sammanfattningsvis (har ni tagit er igenom hela den här harangen? Gratulerar!): poesi är en litterär konstform. Inte konstigare än så. Själv använder jag dikter som tröst, som en filt att linda in tanken i när allt känns obegripligt och kaotiskt. Det är värt att pröva. Annars tror jag att det absolut enklaste sättet att ta till sig lyrik är att lyssna lite på musik, och på sångtexter – och det tror jag att de allra flesta redan gör.

Vilka dikter och diktsamlingar skulle du vilja tipsa om?

Det handlar ju så mycket om vad man är på jakt efter. Upplysning? Uppfostran? Kaos eller ordning? Konstruktion eller dekonstruktion? Eller vilka känslor man befinner sig i – vissa saker passar onekligen bättre när man just har blivit dumpad än när man är lyckligt nyförälskad. Går man med sorg? I ensamhet? Är man arg? Eller sådär i allmänhet nöjd med tillvaron?

Här är fyra favoritdikter som jag har:

Aria – Lars Forssell
Jakt på fågel – Harriet Löwenhjelm<
C-dur – Tomas Tranströmer
O – Sonja Åkesson

Men det är ju fyra poeter som antingen är mycket döda eller mycket gamla, vill man vara lite mer modern tycker jag man kan läsa till exempel Lukas Moodyson, Athena Farrokhzad, Jenny Wrangborg, Mattias Alkberg, Pernilla Berglund, Johannes Anyuru, Niklas Åkesson, Anna Hallberg, Sara Hallström, Hanna Hallgren, UKON, Fredrik Nyberg, Pontus Lindh, Malte Persson, Ida Börjel, Ida Linde, Ida Säll, Linn Hansén, Johan Jönson, Pamela Jaskoviak, Viktor Johansson, Cia Rinne, Jenny Tunedal, Marie Silkeberg, Katarina Frostenson, Christine Falkenland, Ann Jäderlund, Kennet Klemets eller Martin Högström.

Eller lyssna på till exempel Nino Mick, Oskar Hanska, Henry Bowers, Tswi Hlakotsa, Emil Jensen, Laura Wihlborg, Mimie Märak, Tobias Erehed, Solja Krapu, Bob Hansson, Niklas Mesaros, Matiss Silins, My Vingren, Alma Kirlic, Felicia Högnelid, Yolanda Bohm, Albin Balthasar, Maria Maunsbach, Amer Sarsour, Malin Jakobsson, Kalle Haglund, Daniel Boyacioglu, Vilska Lindgren, Michael Horvath, Kata Nilsson, Achidi Simmons, Anton Höber, Martin Johnson, Jonas Edström, Matilda Olofsson eller Bruno K Öijer för den delen, om han dyker upp på nån scen nära dig.

Foto: Helene Ringberg