av 
De gör säkert så gott de kan, vissa av dem… Som förälder lär jag mig naturligtvis massor om hur jag inte ska göra, men det skär ju i hjärtat också att läsa om dem. Riktigt värdelösa föräldrar finns det många av i den litterära världen, och på film och i tv-serier också för den delen. Det är ju inte så konstigt, de finns där ju och formar sina barn. De är våra verkligheter eller mardrömmar och vilket sätt är bättre att ta oss an dem än via fiktionen?
Ursprunget till det här inlägget är egentligen att jag kände att de plötsligt var så väldigt närvarande i allt jag läste, så därför vill jag presentera dig för dem. Några av de riktigt usla föräldrarna jag utsatts för på senaste tiden (obs! listan är inte komplett, det finns många, många fler där ute):
Jules i Vaggvisor för små kriminella: Hans ursäkt är att han är ung förstås, allt för ung för att ta ansvar för ett barn. Dottern Baby blir hans förälder istället och det är aldrig bra. Vaggvisor för små kriminella är över huvud taget en förfärlig sorgesång över en förlorad barndom som jag är glad att jag läst men ännu gladare att jag klarat mig igenom…
Mamman i Bell Jar: Sällan har jag blivit så förbannad som på den här mamman och hennes eviga tjat om att dottern ska skärpa till sig, att hon liksom ska avveckla sin depression och bli glad igen. Samtidigt känner jag en sån ömhet för henne, visst förstår jag. När ens barn går in i mörkret och man saknar förmåga att följa efter, då är det inte så väldigt lätt att hantera det på ett rationellt sätt. Min recension av boken kan du läsa här.
Föräldrarna i Deras ryggar luktade så gott: Här finns inte riktigt några ord. Totalt otillgängliga, oförmögna till ansvarstagande och känslor över huvud taget. Och att lämna sitt barn så totalt ensam och aldrig lyssna på vad hon säger! Jag skakar i hela mitt inre när jag drabbas av ilskan över de här föräldrarna. Och återigen en dotter som tvingas ta på sig föräldraskapet och ta hand om de vuxna, för att de inte förmår. Här finns ingen ursäkt.
Det är sorgligt, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men det orkar vi ju inte. Och det finns bra föräldrar också. Som Brickens. Som Buffys fantastiskt fina mamma och så världens bästa tv-pappa förstås, Keith Mars! Att se Keith och Veronica Mars tillsammans en vanlig myskväll återger i alla fall mig tron på mänsklighet och föräldraskap. Tack och lov att de också finns!
Föräldrarna i flickan är förfärliga…
Hannas föräldrar är väl inga höjdare, heller? I Fågelbarn that is.
Usch nej. Jag tror minsann jag snart måste finna ”rosa fluff” för att väga upp allt elände under veckan…
Känner detsamma Fanny, rosa fluff it is. En liten stund i alla fall tills jag orkar gå tillbaka till de förfärliga.
Det är möjligt att de här böckerna är bra, men jag kan inte läsa om barn som far så illa, inte sedan jag fick egna. (Eller det är inte riktigt sant, jag läser en del deckare där barn ibland råkar illa ut, men oftast är det inte föräldrarna som är inblandade.)
Jag kan hålla med. Jag har väldigt svårt att hantera barn som far illa, men det är, som du skriver, skillnad på böcker och böcker. Deckare känns kanske mer distanserat (mer fiktiva?), medan t.ex. Rosario är död mer påtaglig. Jag läste flickan härrom veckan och enda anledningen till att jag klarade detta var författarens återhållsamma språk.
Jag har också svårt för det egentligen, men ännu svårare för deckare där barn far illa faktiskt. I deckare finns det inget hopp, men i böcker som Vaggvisor för små kriminella finns det ändå en möjlighet att barnet som vuxen kan vända sitt liv. Det är en styrka i att såväl Vaggvisor… som Deras ryggar luktade så gott berättas av en jag-person som i vuxen ålder ser tillbaka på barndomen, det ger en viss distans som jag behöver och så ger det en tro på att allt ska bli bra tillslut. Särskilt Grennvalls bok rekommenderar jag för den sakens skull, det finns så mycket tröst i hennes sista bild i boken. Med det sagt så klarar jag inte av mer sånt här nu, jag genomgår för tillfället en dålig barndom-detox med hjälp av lättsamma romaner, garanterat fria från barn som far illa 🙂
I mellandagarna läste jag tom. lille tom som handlar om hur man som barn på något vis klarar sig ändå. Verkligen läsvärd, och med fluffpartier för de dystra! http://joanna-ochdagarnagar.blogspot.se/2014/12/tom-lille-tom.html
Den är jag sugen på att läsa någon gång framöver, just för blandningen av dystert och fluff.