Om Tom och Will

Jag läste sjukt mycket elände som barn. Gärna om fattiga barn, barfota, smutsiga och hungriga. Bland dem fanns en pojke som har stannat kvar. Han hette Willie Beech och växte upp i London. Andra världskriget rasade och han fick lämna ett hem som inte var det annat än till namnet och resa från staden till landsbygden och den lilla byn Little Weirwold. Denna lilla spruckna själ träffade en äldre, minst lika trasig och sprucken och när de möttes var det som om de blev varandras lim. Den stora, trasiga människan kallades Mister Tom och genom att ta hand om den lilla, kanske ännu mer trasiga människan, blev han hel. Tillsammans blev de mindre trasiga och deras själar var snart inte längre spruckna.

Jag läste Michelle Magorians Godnatt Mister Tom om och om igen och den fyllde mig alltid med en varm känsla, som flera gånger under läsningen byttes mot bottenlös sorg. Sällan har boksidor varit så fulla av känslor. Fortfarande, många år senare, kan jag se Will och hans vän Zach cykla, skrattande och jag kan känna doften av Mister Toms te. När jag läste om Will och Tom lärde jag mig hur lite som egentligen behövs för att en sprucken själ ska bli hel, men hur svårt det ändå kan vara. Tom var byns enstöring, men när han mötte en pojke som behövde honom, vågade han ge den kärlek och trygghet som den lille så väl behövde.

Även i vår tid rasar krig och även nu lämnar allt för små pojkar sin familj för att söka trygghet någon annanstans. De behöver en Mister Tom och vi kan alla bli som honom. Visserligen kan inte alla göra som Fredrik Önnevall och bokstavligen frakta sin Will från krig till trygghet, vi kan inte heller alla göra som Tom och bjuda in dem i vårt hus, men vi kan om inte öppna våra hjärtan, så i alla fall våra sinnen. Vi kan tänka att ingen önskar sig en sprucken själ. Vi kan sprida tanken att spruckna själar behöver trygghet och att vi kan ge den. Vi kan försöka inse att en sprucken själ kan läka och att den då kan växa och bli något stort.

Foto: Palestinian Children, David Masters, CC BY 2.0