Sex, drugs and rock’n’roll

Det började nån gång på sent 80-tal, när jag  i mina lättpåverkade tidiga tonår läste Deborah Spungens Inte som andra döttrar och växlade mellan fascination och fasa inför Nancys öde. Inte som andra döttrar är inte en rockbiografi, men den innehåller alla de klassiska ingredienserna. Sex, droger, rock’n’roll – och död.  

Nancy Spungen, Sid Vicious flickvän, mister livet i ett inte helt klarlagt mord/självmordsdrama på Chelsea Hotel i New York. Vägen mot det tragiska slutet kantades ända sedan barndomen av raseriutbrott, smärta, psykisk sjukdom och missbruk. Det gör ont att läsa och man lider både med henne och hennes familj. Sid och Nancy fick närmast ikonstatus hos mig, kanske inte helt lätt att förstå idag, men DÅ, i min trettonåriga tillvaro var det höjden av coolhet och spänning.

Den bok som sedan drog igång hela karusellen med rockbiografier på allvar, inte bara för mig utan för hela världen, var Mötley Crües The Dirt som släpptes 2001. Den tänjde på gränserna och satte ribban högt för kommande biografier. Här sparades det inte på detaljerna utan ju snaskigare och mer depraverat desto bättre. Och det är egentligen den här boken som alla andra rockbiografier försökt bräcka sedan dess. Succén med The Dirt ledde till att nästan hela bandet släppte sina egna självbiografier (=här fanns ju massor av cash att hämta). Nikki Sixx gav ut sina dagböcker The Heroin Diaries och senare ihop med sin fotokonst i  This Is Gonna Hurt, Tommy Lee flummade på i  Tommyland och Vince Neil hakade på med Tattoos och Tequila. The Dirt bör läsas, Nikkis böcker är också bra, men de båda andra uppskattar man kanske mest om man är ett fan.

Det är ett måste för mig att läsa rockbiografier på engelska. De funkar helt enkelt inte på svenska. Antingen blir det en heltöntig dialog eller så är det helt omöjligt att översätta. Ta det här exemplet från Aerosmith-sångaren Steven Tylers  självbiografi Does The Noise In My Head Bother You?

[quote]I’ve been mythicized, Mick-icized, eulogized and fooligized, I’ve been Cole-Portered and farmer’s-daughtered, I’ve been Led Zepped and 12-stepped. I’m a rhyming fool and so cool that me, Fritz the Cat, and Mohair Sam are the baddest cats that am. I have so many outrageous stories, too many, and I’m gonna tell ’em all. All the unexpurgated, brain-jangling tales of debauchery, sex & drugs, transcendence & chemical dependence you will ever want to hear.[/quote]

Hela boken går i den där stilen, egenpåhittade ord, slanguttryck, rim och rytm i språket. En mardröm (eller önskedröm kanske?) för en översättare. Jag förstår att den inte finns på svenska.

Ett syndrom som går igen i de allra flesta rockbiografier är skitsnack och pajkastning. Vi har en egotrippad stjärna som skyller sina motgångar på alla andra. Det är bandets fel, managerns fel, flickvännens fel, den och dens fel, men sällan tar man ansvar för sin egen situation. Det kan bli lite tröttsamt i längden, speciellt när man läser olika bandmedlemmars skildringar av samma händelse och det blir ganska uppenbart att det inte finns en absolut sanning, alla har sin egen version av vad som egentligen hände. Men det finns ett undantag som jag måste lyfta fram och det är Guns’N’Roses-basisten Duff McKagans biografi It’s So Easy (And Other Lies), en av de allra bästa i genren. Den förtjänar att uppmärksammas dels för att han skrivit boken utan medförfattare, med mycket gott resultat, och dels för att han har lärt sig en hel del på vägen Han har lyckats bli fri från sitt missbruk, inser sina egna tillkortakommanden och snackar inte en massa skit om sin omgivning. Om de flesta andra rockbiografier skrivs av pojkar, så är den här skriven av en man.

Ett annat syndrom som går igen är glorifieringen av rockstjärnan. Mannen. Myten. Legenden = Dyrka honom. Det här är extra tydligt när rockstjärnan samarbetar med en medförfattare som också är ett fan. Då finns det ingen hejd på superlativen. Rockstjärnan själv tar sällan upp sin egen förträfflighet, men medförfattaren vräker på. Det kan vi se exempel på i Dregens självbiografi (skriven ihop med Tore S Börjesson) och Håkan Hemlins självbiografi (skriven ihop med Anders Tengner). Om Håkan skriver Anders Tengner till exempel ”hade han bara fortsatt vara artist och inte knarkare hade han varit störst av alla”. Joråsåatte. Det kan bli lite för mycket ibland.

När vi ändå är inne på svenska rockbiografier har jag två favoriter. Först är det Plura Jonssons Resa genom ensamheten. Det är texter, minnen och tankar från denna man som levt sitt liv längst ut på fingertoppen av handen. Det inte är en kronologisk berättelse från a till ö, utan texterna hoppar en del i tiden. Men det är välskrivna texter. Det är en resa genom ensamheten, men det är också en resa genom Sverige från 50-talet till idag.

Och faktiskt också, i den här annars så mansdominerade genren, så finns det en kvinna som sticker ut. Den starka och sköra punkikonen Kajsa Grytts Boken om mig själv är en naken och utlämnande historia om ett kvinnoliv, om ett liv i en mansdominerad bransch. Riktigt bra och välskriven är den.

Nu då? Det känns som att jag läst alla rockbiografier jag vill läsa. Det börjar ta slut på material. Vem finns kvar som inte har berättat sin historia? Jag har ett par personer på min önskelista och det är först och främst Axl Rose och Izzy Stradlin från Guns’N’Roses. Det känns dock inte som särskilt realistiskt att hoppas på att det skulle hända. Men det finns också en svensk kille vars historia jag skulle vilja ta del av – Fredrik von Gerber, från bland annat Noice och Easy Action.

Och sen då? Jag har svårt att tro att dagens stjärnor kommer att locka framtida bokläsare på samma sätt. Idag är stjärnorna mycket mer lättillgängliga. Vi dränks i paparazzi-bilder och kan tweeta till våra idoler. De är inte lika hemliga och spännande. Rockbiografierna har nog peakat och sett sina glansdagar, men ”Rock’n’roll can never die”…