Hallå Tomas Bannerhed – hur blev författarlivet efter priset?

Foto: Sara Mac Key, Weyler Förlag

[quote]Vi kan inte annat än förundras över denna rikedom: från rönnbärens färg till rördrommens flykt.[/quote]

Så löd slutklämmen på augustprisjuryns motivering 2011 när Tomas Bannerheds debutroman Korparna blev ärad. Den är en av mina absoluta favoritböcker och jag tänker ofta tillbaka på pojken Klas.

Han bor på landsbygden i Småland, bredvid myren på en liten gård och när livet blir alltför skrämmande och tränger sig på så tar han sin tillflykt till att ordna och kategorisera. Han har en fantastisk huvudräkningsgåva och en kärlek till att ströva i naturen där han studerar fåglarna. Han lyssnar till kärrsångaren, kattugglan och rördrommen och ser sin far attackeras av korparna. Korparna som rycker och sliter, rotar och hackar i den far som Klas inte längre känner igen och Klas är så rädd att han ska fortsätta i sin fars spår. Ärva inte bara den lilla gården utan också drabbas av sjukdomen som gått i arv från far till son i fler generationer.

Klas sitter i romanens början på en mossbeväxt sten i gläntan och ser rödhaken bygga sitt bo. Han hittar sin pappas initialer inhuggna i stenen och ser göken komma, knuffa ut ett ägg ur boet och lägga sitt egna. Hur ska han nu göra, låta rödhakehonan ruva fram en fågel som snyltar på andra eller förstöra boet med innehåll? Finns där något livsberättigande för en gökunge?

Hur förändrar sig livet för en författare efter en sådan helt glimrande och dessutom prisbelönt debut? Lika bra att fråga och jag börjar med en riktig sportklyscha:

– Hur kändes det att vinna?
– Smått overkligt men naturligtvis väldigt roligt, inte minst med tanke på bokens tillkomsthistoria. Jag hade suttit ensam och brottats med texten i många år, tvivlat och trott om vartannat, offrat jobb och ekonomi och mycket mer men hela tiden innerligt hoppats att boken en gång skulle bli antagen så att jag fick bli författare till slut. Samtidigt var det faktiskt inte helt oväntat att jag skulle vinna när boken väl kommit ut och blivit nominerad. Jag hade varit runt mycket under hösten och träffat många bokhandlare och bibliotekarier, som ju utgör en stor del av elektorsförsamlingen, och förstått att min bok var väldigt uppskattad av dem.

– Vad innebar det för dig att få priset? Ett liv i sus och dus?
– Framför allt innebar det ett erkännande. Jag hade varit orolig för att min bok skulle uppfattas som lite lantligt omodern, och att själva temat för boken till och med skulle göra det svårare att bli antagen, så därför kändes det extra roligt att en roman som är så långsam och innehåller så mycket bondeliv och naturskildring kunde vinna och därmed nå ut till en bredare publik. Även ekonomiskt har priset haft stor betydelse, inte minst tack vare den ökade försäljningen. Även om boken faktiskt hade tryckts i tre eller fyra upplagor och utlandsrättigheterna var sålda till flera länder redan innan jag blev nominerad så har Augustpriset en status som gör att försäljningen ökar med flera hundra procent. Jag har också fått möjlighet att medverka i det offentliga samtalet, publicera kulturartiklar, noveller och annat, som jag kanske inte skulle ha fått om jag ”bara” varit en vanlig debutant. På ett mer personligt plan innebar priset att jag kan gå rakryggad genom stan och inte behöver vara lika rädd för att dö.

– Du fick priset för din debutroman, har priset påverkat ditt fortsatta skrivande på något sätt?
– Jag kommer aldrig att beklaga mig över priset, men det har nog bidragit till att min nästa bok kommer ut ett par år senare än jag annars hade tänkt mig. Jag fick många förfrågningar om att framträda både inom och utom landet, jag har blivit intervjuad i alla möjliga sammanhang och engagerat mig en del i både översättningar och en kommande filmatisering, så det är egentligen först nu, det senaste året, som jag har kunnat landa och koncentrera mig på ett nytt manus. Men jag ångrar inget! Med tanke på hur länge jag hade drömt om att få debutera var det fantastiskt att låta sig sköljas med av framgångsvågen. Baksidan av att ha blivit prisad är möjligen att man kan bli hämmad av upplevda förväntningar på kommande böcker, men jag försöker snarare intala mig att det borde gå lättare att skriva en bok med slipade verktyg än med trubbiga. Dessutom har jag alltid haft nästan orimliga krav på mig själv, så jag är nog ganska luttrad när det gäller det.

– Hur är det egentligen, kan man tävla i litteratur? Vad tycker du?
– ”Tävla” skulle jag inte kalla det – tävlingar handlar ju om att mäta eller fastställa vem som är ”bäst” – men visst måste det finnas en sorts gemensam överenskommelse om litterär kvalitet som sträcker sig bortom tycke och smak. När det gäller priser som Augustpriset så ser jag dem främst som alldeles utmärkta sätt att uppmärksamma några böcker ur årets utgivning lite extra.

– Många författare som medverkar här på kulturkollo tipsar våra läsare om någon riktigt bra bok. Vilken är din bästa läsning hittills i år?
– Onda sagor av Pär Lagerkvist och Mars av Lotta Lotass.

Det var det hele!

Stort tack till Tomas Bannerhed som svarade på frågor och till Maria på Weyler förlag som förmedlade kontakten.