Underbara undergång

Jag älskar eftertänksamma, poetiska, melankoliska och vackert skrivna undergångsromaner. När allt gått åt helvete, eller är på väg att göra det, när jordens undergång är nära, men livet ändå ter sig vackert. När författare hittar det vackra i det grymma och fula. När hoppet lever i hopplösheten. 

The Dog Stars av Peter Heller (finns tyvärr inte utgiven på svenska) är en favorit bland postapokalyptiska romaner. Den är så otroligt vackert skriven. En influensaepidemi har utrotat i princip hela jordens befolkning och klimatförändringen har slagit ut mängder av djurarter. Hig är en av få överlevare och han är också romanens berättare. Han bor på en övergiven flygplats i Colorado med sin hund Jasper och sitt gamla Cessna-plan från 1956. Han har förlorat alla han känner – däribland sin fru och deras ofödda barn. En enda granne har han, Bangley, en vapentokig man som skjuter först och frågar sen. De hjälps åt att överleva – Hig bevakar luftrummet och Bangley dödar alla som kommer i närheten.

Men Hig är ensam. Han längtar. Det måste finnas något mer där ute, någon mer. Men han kan inte flyga hur långt som helst, han kan ta sig en halv tank, sen måste han vända om för att tanka. Kan han chansa och flyga iväg längre och eventuellt hitta ett ställe att landa på där det finns mer bränsle? Om det nu finns något sådant ställe. Är det värt risken?

[quote] You can’t metabolize the loss. It is in the cells of your face, your chest, behind the eyes, in the twists of the gut. Muscles, sinew, bone. It is all of you. When you walk you propel it forward. Then it sits with you, the Pain puts its arm over your shoulders. It is your closest friend. Steadfast. And at night you can’t bear to hear your own breath unaccompanied by another and underneath the big stillness like a score is the roaring of the cataract of everything being and being torn away. Then. The Pain is lying beside your side, close. Does not bother you with sound even of breathing. [/quote]

Stilmässigt är det en annorlunda bok. Vissa meningar är ofullständiga eller lösryckta. Ett ord här eller där. Korthugget och utsvävande, det är precis som att befinna sig inne i Higs hjärna och följa hur tankarna far från det ena till det andra. Men det passar så perfekt in i själva historien och hjälper till att bygga den person som Hig är och skapar en speciell känsla i berättelsen. Det där korta och utsvävande blommar på andra håll ut i poetiska beskrivningar om naturen, kärleken och existensiella frågor. Det här är en liten pärla som har beskrivits som Vägen, fast med hopp, och det är en mycket träffande beskrivning.

En annan favorit är En tid för mirakel av Karen Thompson Walker. Här handlar det om vad som händer när jordens rotation plötsligt börjar förändras. När dagar och nätter blir längre och längre. Vad händer med våra inre klockor när 48 timmars solsken följs av 48 timmar mörker? Jorden snurrar saktare och saktare och varje dag är ett steg närmare undergången.

Julia är romanens 11-åriga berättare. Genom hennes ögon ser vi hur katastrofen närmar sig allt mer och mer. Men hon är också en helt vanlig elvaåring som handskas med föräldrarnas skilsmässa, kompisproblem och den första kärleken. Och det är egentligen det som berättelsen fokuserar på trots att det överhängande och centrala är jordens insaktning. Hur påverkas Julias värld av allt som sker?

[quote]Runtomkring oss den morgonen var ljudet från syrsorna helt häpnadsväckande, gnisslandet och vinandet från så många kroppar i mörkret – de hade ökat i antal sedan insaktningen. Det gällde alla insekter. Eftersom det fanns så få fåglar kvar, frodades allt som var mindre. Fler och fler spindlar kröp omkring över våra tak. Skalbaggar dök upp ur avloppet i badrummet. Maskar slingrade sig över cementen på vår uteplats. En fotbollsträning ställdes in när en miljon nyckelpigor vid ett tillfälle sänkte sig ner över planen. Till och med skönhet, när den finns i överflöd, blir något kusligt. [/quote]

Det är en melankolisk och vemodig berättelse, mycket vackert berättad av Karen Thompson Walker. Lika ljuvlig som den är att läsa, lika ångestfylld är den. Det handlar om hopp, om existensialism, om att trots allt fortsätta leva fastän världen sakta rasar samman. Ett krig eller en naturkatastrof kan man fly undan, försöka i alla fall, men det går inte att fly från själva jorden. Men livet pågår i det lilla, trots det stora runt omkring. Det gäller att leva dag för det och uppskatta livet fullt ut. För vi vet aldrig när det tar slut.