Det händer på stranden

Norra jordklotet är helt öde efter ett tredje världskrig där atom- och vätebomber förstört allt. Strålningen sprider sig och i del efter del av världen dör alla. Melbourne är en sista stora staden som kommer att drabbas och det är här handlingen utspelar sig. Då all olja funnits på norra halvklotet finns det ingen bensin att tillgå och människor lever en slags mix av ett modernt och ett väldigt gammaldags liv. Det är förutsättningarna i en av mina absoluta favoritdystopier På stranden av Nevil Shute.

Vi får möta paret Peter och Mary Holmes som bor med sin lilla dotter utanför Melbourne. Han arbetar för flottan och får ett sista uppdrag, att med u-båt undersöka signaler som tycks komma från USA:s östkust. Kanske ett tecken på liv i den värld där alla tros ha dött. Innerst inne vet alla att det är kört, att världen är på bäg mot den totala undergången, men hoppet är som alltid det sista som lämnar människan. Operationen leds av den amerikanske befälhavaren Dwight Lionel Towers. En man som förlorat sin familj, men vägrar inse det. Som fortfarande vill tro att världen är oförstörd. Det är hans sätt att hantera situationen. Han sätter allt sitt hopp till signalerna och ser dem som ett tecken på att han kanske kan återfå det han förlorat.

En av bokens mest minnesvärda personer är yrvädret Moira Davidson, som försöker dränka sina sorger och sin rädsla i konjak. Hon är djupt förälskad, men respekterar hans inställning till den familj han fortfarande vill ska finnas. Tillsammans hittar de ändå ett sätt att överleva. Desperationen blir så tydlig att den ångar upp från boksidorna. Alla vet att de ska dö, bara inte när och alla hanterar de vetskapen på olika sätt. Julian Osborne, vetenskapsmannen som också är med på USS Sawfish, tar istället fram sin gamla bil för att delta i den sista biltävlingen någonsin. Varför spara på krutet om döden ändå är nära?

Andra väljer att totalt ignorera den. In i det sista vill till exempel Mary Holmes inte tro att katastrofen ska nå dem. Hon vill köpa lökar till trädgården, en gräsklippare och annat som de kan komma att behöva i framtiden. Att hon om några veckor ska behöva ta livet av sig själv och sin dotter är absolut ingenting hon vill tänka på. Men hon har bestämt sig för att själv bestämma när det är dags att dö. Det är det enda hon faktiskt kan styra över. Hennes öde drabbar min kanske hårdast. Hon vet att hon troligen ser sin make resa mot en säker död. Hon vet att hon aldrig kommer att se sin dotter växa upp. Hon vet att allt är kört, men hon väljer att förtränga det.

Nevil Shutes bok, som heter On the beach på originalspråk, kom ut 1957. Bokens handling utspelar sig 1963 och kanske vill Shute på så sätt visa att slutet kan vara nära om mänskligheten i allmänhet och deras ledare i synnerhet, inte skärper sig och inser att alla vapen inte måste användas, bara för att de råkar finnas. Än så länge gör det faktiskt det, men jag minns min barndoms rädsla för kärnvapenskrig, som kanske kan växa hos dagens barn också, om herr Putin får hållas

Redan 1959  blev On the beach film med Gregory Peck som Dwight Lionel Towers, Ava Garner som Moira Davidson, Fred Astaire som Julian Osborne och Anthony Perkins som Peter Holmes. En riktig storfilm med andra ord och jag blir riktigt sugen på att se den, men inte riktigt lika sugen som jag blir på att läsa om boken. På stranden är en dystopi som jag varmt rekommenderar. Den skiljer sig på många sätt från den klassiska dystopin, då miljön som huvudpersonerna befinner sig i fortfarande är förhållandevis normal. Hotet om undergång är så påtagligt och bara tanken på att försöka leva när slutet är så nära gör att boken berör rejält.