Werther och Singoalla

Vi kan inte skriva om hjärta och smärta här på Kulturkollo en hel vecka utan att prata lite om Sturm und Drang, den unge Werther, olycklig kärlek över ”gränserna” och riddar Erland Månesköld och Singoalla.

1700-talet innebar en brytpunkt i historien där upplysningsfilosoferna och förromantikerna gemensamt ifrågasatte den tidigare, av Gud givna, hierarkiska samhällsordningen, nyttoaspekten av konsten och de tidlösa estetiska värdeskalorna. Förromantiken medförde en kraftig attack på förnuftstron och den mekaniska (newtonska) världsbilden. Intresset för religionen återuppväcktes, men man betonade den subjektiva upplevelsen, inte de religiösa dogmerna. Formell bildning sågs som mindre viktig, man framhöll i stället geniets intuition. Poesins symbolspråk ansågs förmedla ”verkligheten” och litteraturen blev mer expressiv; den skulle uttrycka diktarens tankar och känslor. En känslokult växte fram och diktens syfte var att ”rena diktarens själ”.

Sturm und Drangrörelsen med Goethe bland de tongivande var en grupp unga män med revolutionära ideal. De protesterade mot ett förtryckande samhälle samtidigt som de i sina texter gestaltade känsliga huvudpersoner, vars liv präglades av konflikter. Som representant för Sturm und Drangrörelsen skrev Goethe ett flertal dramer om individens rätt att göra uppror och om oförglömlig passion. Som 25-åring skrev han 1774 sin tids generationsroman Den unge Werthers lidanden.

Mycket kortfattat handlar Den unge Werthers lidanden om en ung konstnärssjäl som på grund av olyckliga kärlekshistorier lämnat sin hemstad för en vistelse på landsbygden. Där träffar han den unga Lotte, en vacker flicka vars livuppgift det är att efter moderns död ta hand om de yngre syskonen. Lotte är trolovad med Albert, men detta avskräcker inte Werther som omedelbart blir häftigt förälskad. Så småningom utvecklas Werthers förälskelse till besatthet, en feberaktig lidelse som leder till att han tar sitt liv.

Den unge Werthers lidanden bör läsas i sitt historiska sammanhang för att förstås på rätt sätt. Läst med dagens glasögon uppfattas Werther lätt som överdrivet känslosam och hysterisk. Romanens vackra, poetiska språk gör den dock till en klassiker som är intressant än idag.

En gammal favoritroman som jag nyligen åter bekantat mig med, denna gång i ljudformat, är Viktor Rydbergs Singoalla. Denna romantiska medeltidsberättelse trycktes först i kalendern Aurora 1858 och utkom som bok 1865. Berättelsen har flera gånger omarbetats av författaren och getts mer eller mindre olyckliga slut. Liksom Goethe skrev om Werther i unga år, skrev Rydberg om Singoalla i början av sin författarkarriär, han var 30 år då den första gången publicerades.

Singoalla utspelar sig under mitten av 1300-talet och handlar om riddarsonen Erland som vid första ögonkastet förälskar sig i Singoalla, en ung flicka som tillhör ett resande folk.  När de resande året därpå återvänder blossar kärleken och passionen mellan de tu upp och de gifter sig på hedniskt vis med varandra. Singoallas trolovade Assim hämnas genom att stjäla riddarklostrets heliga, och värdefulla föremål, och genom att förgifta Erland. Det unga paret skiljs åt. 10 år senare dyker en ung gosse, Sorgbarn, upp och säger sig kunna hjälpa Erland att återfå klostrets försvunna skatter.

Liksom i Den unge Werthers lidanden svallar känslorna i Singoalla över. Här finns kärlekens hänryckning, svartsjukans olidliga kval, riddarheder, mystiska förtrollande drycker, religiös nit, skuldkänslor och den fasansfulla pesten. Som läsare är det bara att låta sig svepas med i floden av starka känslor.