av 
Jag må vara rätt mörk i mitt val av litteratur och annat kulturellt, men jag är inte hjärtlös. Jag förälskar mig också i min andel Mr Knightleys och Darcys. Jag gillar också kärlek, men inte hur som helst!
En sak som stör mig är den tvångsmässiga kärleken i exempelvis tv-serier. Typexemplet är i min värld just nu Bones. En serie som jag älskade intensivt till en början, för att känslan var så fin och för att varenda karaktär fick möjlighet att bre ut sig, inte bara huvudkaraktärerna. Men så var ju huvudpersonen, Bones, tvungen att vara en heterosexuell kvinna och den andre huvudkaraktärerna, Booth, var tvungen att vara en heterosexuell man. Och efter några säsonger var de tvungna att dras till varandra mer och mer och tillslut var det bara det det handlade om. Och då hade jag tappat intresset totalt.
Och det här är inte en manusförveckling unik för Bones, nej, den finns i vad som känns som hundratals serier där tittarna ska hållas på halster säsong efter säsong och där allt till slut kretsar kring när och hur de ska bli ihop snarare än själva handlingen i sig. Jag tror att det var därför jag blev så glad när jag hittade Supernatural som handlar om två bröder och deras relation, så sjukt avslappnat att inte hela tiden behöva tänka på om någon ska bli ihop eller inte! Men sen tröttnade jag ändå eftersom det bara handlade om vita heterosnubbar hela tiden, och serien saknade bra kvinnoroller helt och hållet.
Joss Whedon då, undrar vän av mig och Fiktiviteter? Jodå, han är ok. Det finns förstås mindre bra exempel ur hans produktion, men gamla hederliga Buffy funkade till exempel väldigt bra eftersom kärleksparandet aldrig någonsin blev huvudsaken. Och däri ligger nog min poäng, självklart får tv-seriekaraktärer bli kära, men hela upplägget får inte bygga enbart på det, det blir så tunt då. Och trist.
Bildkälla: Fox.com
