av 
Så fort jag tänker på det här med ”hjärta och smärta” som är veckans tema på Kulturkollo, så är det omgående Barbara Cartland som dyker upp i mitt huvud.
Denna produktiva dam, som skrev bok efter bok efter bok ända tills hon själv var långt över åttio år. En aldrig sinande ström av nya och fantastiska namn på kvinnor med oskuldsfulla sinnen och hjärtformade ansikten. Lika många mörka och lite farliga hertigar och grevar. Klänningar, baler med förfriskningar. Gods på landet och hus i staden (=London, förstås). Aldrig sex. Aldrig längre än till Den Där Kyssen, och så möjligen kanske någon antydning om fortsättningen i omskrivningar typ ”fördes till himlen i stjärnljus” och annat lika…ehrm…poetiskt.
Åh, vad jag har läst många Barbara Cartland-romaner! Buntvis. Kassvis! Jag har alltid köpt dem begagnat, typ fem kronor styck på marknader, antikvariat, myrorna och sånt. Alltid sjunkit ned med dem i läsfåtöljen eller soffan med en suck av välbehag. Läst, läst, läst, njutit, lagt åt sidan och greppat nästa. Som belöning. Som verklighetsflykt. Som nöje.
Så här ska de vara:
Miljö – regencytiden i England (alltså början av 1800-talet). Överklassmiljö som storslagna hus i de finaste kvarteren, pampiga slott och herresäten på landet.
Hon – Oförstörd. Ung. Oskuldsfull. Får dock gärna kunna ge svar på tal.
Han – Lite äldre. Rik. Innehavare av någon slags titel, gärna hertig. Har sett lite för mycket av livets skuggsidor och depraverade människor och har blivit cynisk. (”cynisk” är ett nyckelord i Cartland-romaner) Blir helt till sig när han hittar en oförstörd och underbar kvinna, en oplockad blomma som dessutom har ett hjärtformat ansikte och violblå ögon, och fin klädsmak. Påminner ofta om hans mor eller bortgångna syster. Ska beskydda och ”lära henne kärleken”.
Herregud, när jag skriver om det så ryser jag riktigt…vad är det i detta som tilltalar mig så mycket? Egentligen? Vet inte, men jag älskar att gotta mig i det.
Det var länge sedan jag läste någon Barbara Cartland-roman nu – jag tror jag lyckades läsa alla till sist. (inte för att det egentligen spelar någon roll – jag hade kunna läsa om någon nu och inte ha någon aning ifall jag läst just den boken förut)(eller, nog inte alla förresten – läste nu på Wikipedia att Dame Cartland skrev över sjuhundra böcker… det blir många kassar, det)
De finns fortfarande att köpa i nya upplagor hos nätbokhandlarna, men det har jag alls ingen lust med. De ska vara tummade och slitna pocketar, liggandes i någon sommarstuga eller så. Senaste jag läste måste ha varit den jag hittade i bokbytarhyllan på en campingplats i Värmland för kanske tio år sedan. Jag jublade och lade mig genast med den i solstolen för att sluka den på några timmar. Och den senaste läsupplevelsen jag hade som faktiskt liknar Cartland-hysterin är för något år sedan när jag för första gången läste igenom alla Sandemos 47 böcker om isfolket. Läsglädje!!
Jag har inte läst en enda Barbara Cartland men däremot kassvis (bokstavligt talat flyttkartongvis faktiskt) med Harlequinromaner och det verkar vara lite samma sak. Håller med om liknelsen med Isfolket, det är samma sug och läsglädje. Läste jag bara sånt så bleve jag nog trött/knäpp tillslut men som uppblandning med allt det andra är det fortfarande oslagbar avkoppling 🙂
Ja, bara läsning av den sorten hade varit som att äta godis till frukost, lunch och middag. Lagoma mängder är bäst!
Haha, jaaa! Kassar med Harlequin från lokala hembygdsföreningens loppmarknad varje år i tonåren var ett måste och det var väldigt så cyniska de framgångsrika männen var i dem också. 😀
Jag kan förstå dem lite – ju äldre jag blir själv desto mer cynisk blir jag 😉
Jag har också läst en massa Cartland, säkert alla som skrevs före 80-talet 🙂
Tror att allt det jag läste också var skrivet före 80-talet, eller möjligen i början på. Jag vet inte säkert, köpte dem aldrig som nya.
Jag vet inte om jag läst Cartland… men jag har läst MASSOR av kiosklitteratur i mina unga dar. Vita serien, Harlequin, Mysrysarna…
Jag var på så sätt väldigt smal i mitt läsande – det var bara Cartland. Fast hon var ju produktiv så det räckte, förstås.
Men om jag nu skulle hitta en kasse Vita serien eller nåt liknande så hade jag med stort nöje plöjt dem också.
Jag har faktiskt aldrig läst varken Cartland eller Harlequin. Däremot plöjde jag Jean M Auel (alldeles för ung), Barbara Taylor Bradford, Judith Krantz och Danielle Steel.
Judith Krantz, ja! (och de läste jag alldeles för ung…) Och Jean M Auel – de cirkulerar nu hos tonårstjejerna på skolan där jag jobbar. De läsande tonårstjejerna, får jag nog säga. Och visst är de rätt unga – men de lär sig lite historia. Också.
Det där med historiekunskaperna brukar jag köra med om Isfolket, ”jag lärde mig massor av historia” 😉 Och det är ju faktiskt sant också.
Exakt! Allt jag vet om snapphanar har jag lärt mig från Isfolket, till exempel. 🙂
Isfolket är rena guldgruvan… för att inte tala om Outlander och Lord John-böckerna. Massor av vetande där!
Hej! Sorterade just mina Cartland böcker och visst är det något speciellt med dessa?
Jag har dessutom Caroline County (osäker på stavningen) som jag läser också om igen med några års mellanrum…samma stuk men med mycket humor.
Caroline County känner jag inte till – måste kolla upp för det låter som något i min smak. Däremot har jag upptäckt Mary Balogh som fyller mitt romancebehov rätt bra nuförtiden. Också produktiv dam, och bra böcker!