av 
Jag gillar det som ibland kallas lad-lit, lättsamma böcker skrivna av män, som också handlar om män. En grabbig motsvarighet till chic-lit helt enkelt. Familjen spelar ofta stor roll i dessa böcker och när jag gick igenom mina läslistor började jag tänka på fadersfigurerna i dessa böcker.
Pappan över alla pappor är Jimmy Rabbitte Sr i Roddy Doyles Barrytown-trilogi. Lite burdus, kanske lite småkorkad, men med ett stort hjärta. I The Snapper står han bakom sin dotter i vått och torrt och i The Van beskrivs hans vänskap med Bimbo i en av de finaste skildringarna av manlig vänskap jag någonsin läst. Här finns en pappa som vågar vara just det. Om än på ett litet tafatt sätt. Colm Meany porträtterar honom i filmversionerna av Doyles böcker och han gör det med den äran. När jag googlade runt och läste om Barrytown trilogin hittade jag en fin artikel om Roddy Doyle som handar bland annat om familjen Rabbitte. Jag fick då veta att det kommit ut en ny bok om Jimmy Rabbitte Jr, managern till The Committments i boken och filmen med samma namn. Den heter The Guts och handlar om den nu medelålders Jimmy, som hunnit bli far till fyra barn. Undrar just vilken sorts pappa han har blivit. Jag återkommer om det när jag läst för klick-klicketi-klick, jag råkade köpa den.
Sedan finns de frånvarande papporna, som i vissa fall får ett brutalt uppvaknande. Det börjar rätt kasst för Harry Silver i Man and boy. Han är inte direkt intresseras av sin son, jobbar för mycket, festar för mycket och kan inte riktigt hålla varken fingrar eller andra kroppsdelar i styr. När hans fru lämnar honom blir han för första gången pappa på riktigt. Hans karaktär påminner lite om Ted Kramer i fantastiska filmen Kramer mot Kramer, som alltid får mig att storlipa. Sällan har den växande kärleken till ett barn porträtterats så fint som i Tony Parsons bok och Robert Bentons film.
Det finns dock inget som säger att en person måste vara pappa för att bli en fadersfigur. Den inledningsvis så egoistiske Will Freeman låtsas i About a boy ha en son och får snart en mycket äldre låtsasson på halsen. Nick Hornby visar med all önskvärd tydlighet att det går att bli en bra pappa utan att egentligen vara det. Boken är briljant, filmen fin, men tv-serien riktigt dålig. Den amerikanska versionen saknar helt den charm som den brittiska har.
Inte sällan beskrivs pappor som ganska anonyma. Den andra föräldern. Lika ofta är det som om sonen (för ja, i just denna typ av böcker handlar det oftast om söner) återupptäcker sin pappa i vuxen ålder. Ser honom som en självständig person, som faktiskt är värd att lära känna. Matt i Turning Forty (och Turning thirty för den delen) flyttar hem till sina föräldrar och märker att hans pappa faktiskt har en del att erbjuda. I all sin passivitet och tystnad finns en egen person. Visst är det synd att en anonyme pappan är så vanlig? Ibland finns pappan bara där rent fysiskt, men har ingen riktig betydelse. Bättre det kanske än den brutale varianten i en annan bok av Roddy Doyle The Woman who walked into doors. Sådana pappor är vanliga i litteraturen. De som slår. Och de har sällskap av de som dricker.
Tysta, lite tafatta, mycket osjälvständiga, ofta godhjärtade, så ser mysförfattarnas pappor ut. Svärtan är snarare grå och sällan har pappan något eget liv att tala om. Kanske går de på puben, men ofta sitter de parkerade framför tv:n, kanske med en tidning i högsta hugg. Den som finns där, men ändå är tämligen osynlig och obetydlig, möjligen tar de ansvar om de måste. Varför är det den bild av pappor som så ofta tecknas, då mysiga män skriver om pappor? Vad gör de i bästa fall anonyma porträtten av pappor med vår syn på desamma?
