Jag satt här och funderade över veckans tema. Har jag läst om några minnesvärda pappor? Jag kommer att tänka på den hemlighetsfulla modern i Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam, Francescas urlakade mamma i Melina Marchettas bok och den oroliga mamman i Förr eller senare exploderar jag och jag kommer till och med att tänka på den psykotiska mamman i Johanna Nilsssons Jag är den som skall komma. Och på tal om den så fladdrar tankarna till den osympatiska och förbittrade mamman i Vi måste prata om Kevin. Men var håller alla pappor hus? Lägger jag dem kanske inte på minnet? Eller är de kanske främst frånvarande i de böcker jag läser? Kanske är det så. Men jag kan efter en stunds huvudbry komma på tre minnesvärda pappor.
I Mig äger ingen av Åsa Linderborg målar författaren, med stor kärlek utan att väja för det svåra, upp ett osentimentalt porträtt av sin pappa. Leif, härdarmästare på Metallverken i Västerås, är minst sagt en motsägelsefull person. Han är pedantisk i hemmet, men bryr sig inte om sin egen eller dotterns hygien. Han är alkholist och försummar sin dotter, samtidigt som han älskar henne oreserverat. Leif, som har många egna politiska åsikter men gillar inte att dottern engagerar sig politiskt. Stark och svag på samma gång. Egensinnig och ändock rädd att sticka ut. Ett helt oförglömligt pappaporträtt måste jag säga.
Även Jeanette Walls porträtterar osentimentalt men kärleksfullt sina föräldrar i Glasslottet och likt Linderborg har hon en alldeles fantastisk pappa till dess att han förlorar sig i alkoholen. En pappa som är engagerad och som ständigt utmanar barnens tanke och fantasi. En pappa som lär dem om stjärnhimlen, geologi och om språkets fantastiska värld. Men i takt med att han ökar sin alkoholkonsumtion blir han oberäknelig, kommer och går som han behagar och kan omöjligtvis hålla fast vid ett jobb. I kombination med en frånvarande mamma blir situationer allt mer kaotisk för den trasiga familjen.
Sist men inte minst så vill jag lyfta fram Rasmus pappa i Torka aldrig tårar utan handskar. Jonas Gardell ger liv i en pappa som kanske beskrivs knapphändigt, men du får ändå en bild av en pappa som är fylld av kärlek till sin son. En pappa som är långt ifrån perfekt och som gör fel, säger ibland fel och som gör dig heligt förbannad. Du får också se en pappa som skriker ut sin förtvivlan i sin ensamhet.
Tre pappor som är oförglömliga, mångfacetterade och helt enkelt väldigt mänskliga. Kärleksfulla pappor, trasiga pappor, ledsna pappor och spruckna farsor.
Foto: ”Strip photos of a man and son playing” av simpleinsomnia (CC BY 2.0)