av 
Jag minns hur det kändes första gången jag läste Kejsarn av Portugallien. Hur det rent kroppsligt kändes inuti när Jan höll den lilla flickan i famnen för första gången och uppfylldes av kärleken.
Fäder i fiktion brukar kunna vara lite karga, lite ruffiga och otillgängliga. De brukar inte vara som Jan i Skrolycka. Jag har läst boken tre gånger och sett Lars Molins fantastiska tv-serie en gång, min Jan ser ut som Ingvar Hirdwall och han är kärleken personifierad på gott och ont.
Jag vet inte vad som griper mig hårdast med Jan. Den gränslösa kärleken, hans naiva tilltro till godheten, till att godheten finns? Hans galenskap som kanske inte är galenskap utan bara kärlek i en form så ren att den inte kan förstås av vanligt folk. Kanske är det Katrinas tystlåtna kärlek till Jan snarare än flickan som skiner genom honom mot mig? Kanske att han blir till kejsare av ett rike som jag känner väldigt väl, den värmländska landsbygdens Portugallien. Men kanske allra mest att alla runt omkring sluter upp, och låter honom vara deras kejsare.
Vad det än är så är det fantastiskt. Kejsarn av Portugallien är en av mina allra bästa böcker och Jan är en av mina allra finaste bokvänner.
Bildkälla: Svt Öppet arkiv (klicka på länken så kan du se första delen av tv-serien Kejsarn av Portugallien på direkten!)
Jag har inte läst boken (än!), men blev väldigt berörd av tv-serien.
Jag minns både bok och serie som riktigt bra. Har inte vågat se eller läsa om dock.
Jag har läst boken tre gånger varav en var en högläsning och den håller, tv-serien vill jag gärna se om, minns den som fantastiskt fin och sorgesam.
Åh, men då måste du läsa boken! Jag är helt och hållet övertygad om att du kommer älska den också.