Pappor som inte är där

Här satt jag och skulle lite snabbt och lätt skriva ett blogginlägg om barn- och ungdomsböcker där papporna stod i centrum. Jag letade lite i min lista över alla barnböcker jag läst för att komma ihåg några bra pappaböcker. Men vet ni? Nu har det gått några timmar, och jag har skrivit upp så många titlar på böcker som handlar om pappor på något sätt så att jag fullständigt drunknar. Ett blogginlägg? Ett blogginlägg? Pah! Jag skulle kunna skriva en bok i ämnet. En avhandling! Men eftersom jag nu får begränsa mig, så väljer jag att skriva om några böcker där pappan inte är där – om frånvarande pappor:

I Tonje och det hemliga brevet (av Maria Parr) får vi förstås läsa om Tonje i Glimmerdalen som har en alldeles väldigt närvarande (och tålmodig)(och förstående) pappa. Men det där ”hemliga brevet” – det är den biten som gör den här boken till min favorit hos mellanåldersböckerna. Och i den handlar det inte om Tonje, utan om hennes bäste vän Gunnvald som bor i granngården. Gunnvald, som är lite mer än sjuttio år, och som spelar fiol så att hela naturen stillnar och lyssnar. Och Gunnvald som har en dotter som inte Tonje vet något om. Dottern, Heidi, spelar också fiol så där fantastiskt bra. Och hon har saknat sin far varje dag ända sedan hon var tolv år och han helt försvann ur hennes liv. Som ett svart hål i hennes kropp har han varit, och hon vet inte om hon kan förlåta honom att han försvann. Samtidigt som Gunnvald inte vet om han kan förlåta Heidi att hon försvann ur hans liv, då när hon var tolv. Det är lite komplicerat, och väldigt fint beskrivet. (och… läs den här boken!)

Hjärtlös (av Petrus Dahlin) är egentligen en skräckbok för barn – en väldigt bra skräckbok med en flicka som är ensam i en stor lägenhet i New York, med ett rum som hon absolut inte får gå in i (men som hon förstås ändå går in i och så går det som det går). Men det som grep mig mest i Hjärtlös var den frånvarande pappan (och den frånvarande pappans frånvarande pappa). Visst, mamman är inte där särskilt ofta hon heller, men pappan är liksom så självklart och självupptaget frånvarande. Hur mycket privatlärare och kommande fina och dyra skolor Maia än ska få, hur materiellt bra hon än har det och hur bra de än har det de få timmarna hela familjen är samlad – så känns detta barn mest som en avbockad punkt på Saker Som Måste Klaras Av I Ett Perfekt Liv: Punkt 3 – skaffa barn. Den skär i mig, boken.

Lisa i Min pappa tyngdlyftaren (av Lina Lundh) har ingen pappa, men behöver en pappa så mycket att hon hittar på en själv. Varje kväll innan hon ska somna kommer alltså ”Pappa Tyngdlyftaren” och lyssnar på Lisas problem, och berättar för henne hur bra hon är, och varje morgon bär han henne på sin ena axel hela vägen till skolan. Så småningom i boken får Lisa en bästis, och då behövs inte riktigt pappa tyngdlyftaren längre, och kommer alltmer sällan till Lisa.

Vitello i Vitello hittar en pappa (av Kim Fupz Aakeson) har heller ingen pappa, men han tar tag i det hela och letar upp en ny pappa åt sig. Den förste pappan han hittar står och pratar i mobil intill en mycket snygg bil som ser snabb ut. Dessutom svär han en hel del när han pratar i den där mobilen, och Vitello tycker han vore en rätt bra pappa att ha för att imponera på grannbarnen. (Deras pappa står mest och visslar när han tvättar sin bil, men en svärande pappa verkar fräckare) Enligt Vitellos mamma var hans riktige pappa en ”slusk” (och därför säger Vitello att han också ska bli en slusk när han blir stor) och hon tycker att de klarar sig utmärkt bra utan några pappor alls.

Balladen om en bruten näsa (av Arne Svingen) handlar om Bart som har en hel del att bekymra sig över här i världen. Han har inte heller någon pappa hos sig – men hade verkligen behövt någon mer än sin mamma som tog hand om honom, för hon klarar inte riktigt av vare sig det eller livet. Eftersom Bart kan sjunga opera (alltså, det här är för övrigt en helt fantastisk bok: Bart går på boxning, sjunger opera och lever i ett hus där det ligger sprutor och knarkare i trappuppgången – ändå är det feelgood. Läs den!) – så tänker han att hans pappa kanske är operasångare. Så när en mycket känd operasångare besöker staden där Bart bor blir hans pappalängtan så desperat att han helt enkelt går till operasångarens hotell och frågar honom om han kan tänkas vara hans far.

Och på tal om frånvarande pappor som lever ett annat liv som kändisar så måste jag ju nämna Little Darlings (av Jacqueline Wilson)(favoritförfattare)(har nog inte skrivit något jag inte tyckt om)(läs henne också!). Destiny har i hela sitt elvaåriga liv vetat att hennes far är den kände rockstjärnan Danny Kilman. Fast herr Rockstjärna vet inte om att Destiny finns. Destinys mamma är fortfarande ett stort fan, lyssnar på hans musik och sätter upp affischer på honom, och nu har hon äntligen sparat ihop pengar så att hon och dottern kan åka till London och hänga utanför någon premiär. Där ska de stå i identiska nyinköpta rockiga kläder, och där ska Destinys mamma skrika till Danny Kilman när han kommer att ”kom och möt din Destiny” varpå herr Rockstjärna ska komma, se sin dotter och så ska dotterns och mammans liv förändras och bli rika kändisliv. Typ. Problemet är att herr Rockstjärna inte ens ser Destiny och hennes mamma i havet av hysteriskt skrikande fans när han går den korta biten från bilen in till den där premiären.

Avslutningsvis måste jag väga upp alla dessa frånvarande pappor med två böcker om pappor som är väldigt mycket närvarande i sina barns liv:

Böckerna om Dunne, som börjar med Mitt lyckliga liv och fortsätter med Mitt hjärta hoppar och skrattar och Sist jag var som lyckligast (av Rose Lagercrantz & Eva Eriksson) är väldigt pappiga. Förutom att de är helt fantastiska i övrigt.

Och i alldeles nya Pappa och jag (av Ulf Nilsson & Lisen Adbåge) handlar det om Maja och hennes pappa. Pappa hittar på små vardagsäventyr, pappa är trygg, och aldrig verkar han bli arg eller irriterad. Dessutom har han all tid i världen. Fint det.

Foto: Where did you go? av Jeff Huffman (CC BY NC ND 2.0)
”Min pappa tyngdlyftaren” detalj från bokomslag