av 
Det finns flera versioner av den där skämtet/tweeten om att vissa författare/filmskapare dödar alla ens favoritkaraktärer, jag har läst varianter med J. K. Rowling, Quentin Tarantino och Stephen Moffat (vad han gör där vet jag inte, har han någonsin dödat en karaktär av vikt utan att hen kommit tillbaka?). Alla varianter har i alla fall gemensamt att det alltid är George R. R. Martin och Joss Whedon som går in i den där baren, och sen dör alla man gillar. Och visst ligger det lite sanning i det…
Eftersom jag inte läst Game of thrones/Sagan om is och eld eller orkat mig igenom tv-serien (jag tycker den är trist) så vet jag inte hur det känns att läsa och se den. Men jag vet ju hur det går, hela tiden, att favoritkaraktärer slaktas på de mest förfärliga och plötsliga sätt. Jag vet att ett bröllop inte är ett bröllop i GoT-världen…
Joss Whedon har jag ett nära och långvarigt förhållande till, och jag älskar honom delvis för att han slaktat mina älsklingar. Och avskyr honom förstås. Som jag har gråtit över så många som känts som riktiga vänner och som han tagit livet av på de värsta tänkbara sätt. Wash… Tara! Episkt förfärligt! Och då har jag ändå inte sett Angel, där har jag förstått att de dör som flugor.
Varför står vi ut med dessa blodbad? Varför gör vi inte uppror och slutar titta eller läsa? För att vi älskar det kanske? Eller behöver det? För mig är det så i alla fall, jag förväntar mig tillit från en författare, att hen tror att jag ska klara av de riktigt tuffa tagen. Jag sörjer en fiktiv karaktär som om hen vore en verklig människa men bara till en viss punkt, den sköna vissheten om att jag inte behöver ta några konsekvenser finns alltid där. Om att det är på riktigt bara för en liten stund, sen finns det en annan värld att återvända till. Det är en sorts trygg sorg som inte kräver annat än engagemang och passion. Och sen kan man alltid börja från början igen i boken eller serien och då finns hen ju där igen favoritkaraktären, livs levande, så är det ju som bekant inte riktigt i verkliga livet…
