Goran Vojnovic och Akram Zaatari

Jag köpte Goran Vojnovics Jugoslavien, mitt hemland och ser fram emot att läsa den. Han samtalar med Akram Zaatari, konstnär som bor och verkar i Beirut, under vad som blir mitt sista seminarium under Stockholm Literature. Lyran hänger med hela dagen och delar säkert med sig av sina erfarenheter senare.

Goran Vojnovic är en av de största slovenska författarna någonsin, vilken han själv skrattar lite åt, då landets historia är väldigt kort. Han är kanske mest känd för Blattejävlar som stått på min läslista sedan den var ny.

Vojnovic ville skriva om platsen där han växte upp. Hans föräldrar är från Kroatien och Bosnien, vilket gör att han fanns mitt i konflikten. Först tänkte han göra en film, men insåg att det var svårt att få finansiering, så han bestämde sig för att skriva en bok. Språket var något han funderade på, då det språk som talades var en mix av flera språk. Huvudpersonen skulle inte ha talat på en välformulerad slovenska, utan på ett helt annat språk och för att hans röst skulle höras uppfann Vojnovic ett språk åt sin huvudkaraktär. Sophie Sköld har översatt och verkar ha gjort ett fantastiskt jobb.

Ljubjana är en fin och lugn stad, men förorten är den som får stå i centrum i Vojnovic bok. Protagonisten är inte han själv, men det finns aspekter av honom i huvudpersonen självklart. Vojnovic spelade basket, men blev inte skickad till Bosnien till exempel. Identitetsfrågan var självklart viktig för alla i Jugoslavien, landet som Vojnovic bodde i tills han var 11 år, innan nationalitet blev viktigt och det gick att vara främling i sitt eget land, då vissa delar av det gamla landet helt enkelt försvann. Vojnovic talar om somrar i Kroatien och Bosnien och om hur världen i Slovenien var begränsande. Nu börjar man tala om transnationella identiteter och det börjar finnas andra val än att vara slovenier eller inte. En diskussion som är aktuell i alla länder, inte minst här.

Jugoslavien, mitt hemland har en annan huvudperson, en mycket äldre person, som självklart har ett annat språk. Därför är den skriven på ett annat språk, ett mognare sådant. Vojnovic hade kunnat skriva en uppföljare till Blattejävlar, men han ville göra något annat.

Att mixa fiktion och verklighet är en sak som förenar Vojnovic med Akram Zaatari. En utställning med namnet Letter to a Refusing Pilot utgår från en historia, en myt, om en skola som en israelisk pilot fått order att bomba, men vägrade. Skolan grundades av Zaataris far och det visade sig senare att piloten faktiskt finns på riktigt. Zaatari fick kontakt med någon som kände piloten och fick senare träffa honom. Mötet blev startpunkten för en utställning och senare en film. Individens del av historien och det kollektiva ansvaret, den kollektiva skulden som länder har i ett krig, ger en intressant vinkel helt klart. Det finns alltid ett val, menar Vojnovic. Medan Zaatari påpekar att skolan blev bombad ändå, av en annan person som inte var lika modig som den första piloten.

Att välja att tala om det hemska i historien är viktigt, menar Vojnovic, då krig lever vidare. Trauman finns kvar, smärtan avtar, men försvinner inte. Den ärvs till och med. Det är en förklaring till att unga människor, som själva inte upplevt krig, nu beger sig till Syrien och Irak för att delta i strider. De gör det för att historien påverkat dem. Traumat är personligt, inte kollektivt. Nu är tiden mogen för att tala om dem i forna Jugoslavien, tror Vojnovic och det är nödvändigt att göra det.

Zaatari jobbar med konst och utställningar i ett område där kriget pågår och det är omöjligt att inte påverkas av det. När du är mitt i det är det svårt att se helheten. Hela kriget mellan Israel och Palestina är en avsaknad av helhet och det behövs fred för att få perspektiv. Trauman behöver tid för att bli gripbara och möjliga att sätta ord på.

Filmen Tomorrow everything will be alright visas på Moderna Museet i helgen, men jag har tyvärr inte möjlighet att se den. Förhoppningsvis finns det något annat tillfälle att göra det. Jag måste erkänna att jag har svårt att delge er vad den handlar om, men jag lovar att återkomma om jag ser den.

Samtalet kommer sedan att handla om skillnaden mellan film och böcker och hur mycket mer en författare kan styra så länge det handlar om att skriva. När en bok blir film lämnas ansvaret till en massa andra personer, som alla tycker att de är världsbäst. Samtidigt är det en spännande erfarenhet. Om man, som Vojnovic, är något av ett kontrollfreak, kan det dock vara svårt att göra film. Filmproduktion är ett annat ord för circus, säger han, men det är också magiskt. Teater däremot är som att göra film, men utan det roliga och utan alla problem. Och just nu är det teater Vojnovic jobbar med och då når han en helt annan publik än filmer gör.

Zaaatari säger att han gillar skådespelare, men inte alltid skådespeleri. Ofta vill han att hans skådespelare ska vara tysta, säger han halvt på skämt och halvt på allvar.