Enrique Vila-Matas var sista man ut

Daniel Sjölin är den som samtalar  med den katalanske författaren Enrique Vila-Matas och de är sista programpunkten den här lördagen. Daniel Sjölin är författaren som slutade (?) att skriva och Vila-Matas senaste bok handlar just om ett antal författare som slutar att skriva. Bartleby & Co är titeln och Yukiko Duke beskriver hans böcker som veritabla pärlor. Lekfullt och med kvickhet berättar han om hur han lyssnat på människor som alla har ett genialiskt manuskript i byrålådan och han blev då anklagad för att vara tröttsam. Att skriva för att bli publicerad är liksom inte lika fint som att vara ett opublicerat geni.

Daniel själv har tre kriterier för sitt skrivande, kan Enrique känna igen sig i dem? En av dem är att en berättelse bara kan berättas på ett sätt och Enrique menar att författaren måste sikta högt för man hamnar ändå inte ända dit man önskar. Meningen med att skriva är att man ska bidra med något till litteraturhistorien. Annars finns ingen mening med att skriva, en del författare fastnar i den där perfekta historien som de en gång lyckades få till och har svårt att skriva något annat. Vila-Mata skojar och säger att han en gång fick den där geniala iden för en roman men att han snabbt glömde den igen eftersom han inte hade lust att åka jorden runt och prata om den fantastiska boken …

Hur är det med författaren, är han en som mest kopierar andras verk? Individualismen är ett ganska nytt påfund och kan man egentligen skriva något alls utan att kopiera det som redan skrivits? Hur ser Enrique på det?

Han menar att alla är kopister, boken som han skrivit den här gången är ju till exempel i sig egentligen inte boken. Den består av fotnoter till boken som inte blivit skriven. Att skriva om att inte skriva är också att skriva.

Labyrinten fortsätter.