När vi köpte vårt lilla hus för snart femton år sedan var det i stort behov av renovering och annat uppiffande. Vi hade en liten bebis med oss i flytten, och i det som så småningom skulle bli hans rum roade vi oss länge på kvällarna med att förverkliga en idé vi länge varit sugna på att göra: att själva måla bilder på väggarna. Konstnärligt lagda är vi egentligen inte, men vi ritade helt enkelt av bilder som vi med hjälp av dator och projektor lyste upp på väggarna. Först ritade vi noga konturerna med blyerts, sedan fyllde vi i alla fält med hobbylack och till sist fyllde vi i konturerna med svart tuschpenna. Det var Så Himla Roligt, det där bildmåleriet, och en perfekt avkoppling att bryta av med på kvällen, till musik och småprat (och med bebis sovande i ett annat rum). Lite som att lägga pussel eller så.
Och bilderna vi valde? Seriefigurer, förstås! Våra mest älskade seriefigurer: Spirou och Nicke, och Marsupilami, och Lucky Luke, och Smurfarna förstås, och Asterix och Obelix och Kalle och Hobbe…
Sedan var tanken den att de där seriefigurerna skulle få vara kvar på väggarna så länge som rumsinnehavaren, bebisen alltså, skulle tillåta dem. När han ville ha annat på väggarna så skulle det ändras. Vi kände liksom inte bebisen än på den tiden, och visste inte alls vilken slags person han skulle bli.
Nu har bebisen vuxit upp och är en förträffligt trevlig femtonåring, som mest vistas på sitt rum med datorspelande och för närvarande lägger pannan i djupa veck över sitt gymnasieval. (Tiden går så vansinnigt fort.) Och väggarna i hans rum, då? Jo. Han är en oerhört konservativ person, denne femtonåring. Seriefigurerna är kvar! Och kommer så förbli, om han får välja. De får ALDRIG målas över, tack så mycket.
Därför kan jag fortfarande, efter femton år, bjuda er på bilder av seriefigurerna i sonens rum. Kul, va?
(vi fick en bebis till sedan, som nu är tretton. På väggarna i hennes rum målade vi figurer från Astrid Lindgrens värld: Madicken, Karlsson, Emil osv. De är också kvar – men täcks fullständigt av miljoner affischer på One Direction. Så kan det också gå.)
Så himla snygga!! Förstår att dom vill ha dom kvar 🙂
Grymt snyggt. Förstår helt att han inte vill göra sig av med de, det skulle nog inte jag heller ha velat 🙂
Tack! Ja, det är rätt bra att sonen är en mycket konservativ herre 🙂