av 
Hilda-Maria Sandgren är en av de två unga serietecknare jag träffade på Bokmässan i Göteborg. Hennes första bok Det som händer i skogen är en riktigt fint tecknad historia om trettonåriga Aida. Blyertsteckningarna ger boken en ovanlig melankoli och berättelsen är verkligen läsvärd. Idag berättar Hilda-Maria om sin bok och om andra serier. Mycket nöje.[divider]
Du debuterade med Det som händer i skogen tidigare i höst. Varför blev det just serier?
Jag gör gärna berättelser som serier för att det mediet är så mångfacetterat. Förutom samarbetet mellan text och bild som även finns i t.e.x bilderböcker kan jag styra läsningens tempo, karaktärernas sinnesstämningar och liksom temperatur i berättandet med hjälp av rutindelning, hur pratbubblorna ser ut, och på vilket avstånd läsaren befinner sig från karaktärerna eller händelserna. Till exempel använder jag många och små rutor på en sida när jag vill öka tempot i berättelsen ungefär som en film klipps oftare för samma syfte. I de här små rutorna är vi ofta också väldigt nära karaktärerna, pratbubblorna far åt olika håll och jag tecknar från olika håll som om vi snurrar runt händelsen. Hoppas att jag lyckas förklara. När jag vill sänka tempot låter jag istället en bild istället ta upp en hel sida, oftast på längre avstånd från händelserna som om jag zoomat ut. De här sidorna tecknar jag också utan pratbubblor och med lugnare stil, inte så raffsigt som i t.ex. de snabbare dialogerna.
Det som händer i skogen handlar om Aida, som är 13 år. Hur fick du idén till historien?
Det började med att jag, under en workshop för att få idéer, berättade för en kompis om ett minne från när jag var tretton-fjorton år. Ett antal pojkar höll fast mig och tafsade på mig i tur och ordning i ett vindskydd när vi var på ett läger med skolan. När jag berättande om det minnet slog det mig att jag aldrig tog det på allvar då, att jag inte talade om det för vuxna, och att jag senare inte heller betraktat det som ett övergrepp. När jag funderade mer på den tiden av mitt liv mindes jag hur ofta vi utsattes för trakasserier och övergrepp men också att det var så himla normaliserat att vi på något vis accepterade det. Det var en kultur, helt enkelt. Som ett tidigt möte med våldtäktskulturen. Vi fick lära oss att pojkars sexualitet skulle vara aktiv, krävande och ibland till och med aggressiv medan vi själva mest skulle förhålla oss till den istället för att vara aktiva själva. Hot om övergrepp låg mer eller mindre ständigt över oss, precis som många vuxna, mest kvinnor, känner när de exempelvis går själva ute. Jag bestämde mig för att göra en bok om det. Aida är inte jag men berättelsen tog i alla fall avstamp i egna minnen.
Vem vänder boken sig till i första hand, ungdomar eller vuxna?
Jag tycker att det är svårt att veta vilka läsare som min bok passar bäst. Den kan säkert vara bra för tonåringar att läsa, men i så fall tänker jag att den behöver läsas i ett sammanhang där de här problemen sedan diskuteras på olika sätt. Händelserna i boken är ju så krasst och lite osentimalt skildrade och väldigt tolkningsbara ändå. Men det som är intressant för äldre läsare är att se på den här åldern, den här kulturen som del av en helhet. Många vuxna som läst den har, precis som jag, funderat mycket på hur de här tidiga trakasserierna har påverkat dem genom ungdoms- och även vuxenlivet och hur det påverkat deras sexualitet. Det är sådant jag tycker är viktigt och intressant. Normaliserade övergrepp i tonåren kan så klart leda till att även grövre övergrepp som våldtäkt slätas över senare i livet. För många har alltså den här kulturen hängt med genom olika åldrar och även in i parrelationer. Trakasserierna kan också ha blivit mer subtila med åren och tillslut handlat om obehagliga saker som tjatsex istället. På det viset är min bok ett inlägg i debatten om sexuellt våld och behovet av en lag på samtycke.
Jag är ganska ny serieläsare och har upptäckt en ny värld av främst kvinnliga tecknare. Hur kommer det sig att serierna är så stora i Sverige just nu?
Jag tror att det beror på att riktigt bra serietecknare börjat göra serier som många kan relatera till, att de handlat om vardagsnära ämnen och inte bara om manliga superhjältar, att det finns en massa människor som är peppade på smarta, feministiska och roliga eller sorgliga serier! Serievärlden har varit, och är fortfarande väldigt mansdominerad. Det är klart att vi tröttnat på det och välkomnar serieskapare som är kvinnor, queer- eller transpersoner. Men det finns lite olika åsikter om varför serievärlden blivit mer jämställd. Några säger att det beror på kvotering, andra att det är ett resultat av gueerfeministisk aktivism, en annan att mangan är större i Sverige nu, osv. Jag vet inte. Det finns en uppmuntrande och skitfin kultur bland de här tecknarna, i alla fall, och jag har känt mig väldigt välkomnad in i en gemenskap bland andra serieskapare. Det i sig gör nog också att det är lättare att börja- och orka fortsätta göra serier, trots den patriarkala miljön. Serieskaparnätverket Dotterbolaget lär också ha underlättat för kvinnor och transpersoner att ta plats på scenen och podcasten Mangapatriarkatet likaså.
Jag gillar serieromaner snarare än grafiska romaner, men det är nog en smaksak! Serier är ju bredare, och tar även med strippar, enrutingar, noveller osv.
Har du någon tecknarförebild?
Jag har många! Sedan tio år tillbaka har jag försökt att göra slagkraftiga och klipska serier och då inspirerats av Nina Hemmingsson, Sara Granér, Sara Hansson, Pontus Lundkvist och så vidare. Men jag är faktiskt inte särskilt rolig verkar det som, så det blev aldrig något med det. Sedan försökte jag att göra serier om dekadens a´la Åsa Grennvall men det blev bara smaskigt och övertydligt. Jag sökte till serieskolan i Malmö med en sådan serie men kom naturligtvis inte in. När jag sedan började läsa serier av Joanna Hellgren, Anneli Furmark och Amanda Vähämäki började jag sakteliga förstå att jag skulle kunna göra serier och teckna dem med min egen stil, så som jag gjorde i icke-narrativa teckningar och målningar, eller vad jag ska kalla dem, istället för att härma andra. Jag har också tänkt mycket på Marjane Satrapis osentimala sätt att skildra smärtsamma grejer och Kolbeinn Karlssons liksom stillsamma skogsmystik när jag har arbetat med Det som händer i skogen. Nu blev det mycket namedropping men ja, de flesta av mina förebilder är svenska serieskapare. Jag har tyvärr väldigt dålig koll på utländska.
Vilken serieroman skulle du rekommendera till läsare som är ovana vid genren?
