Om att ha en skatt på vinden

När jag flyttade ihop med min oäkte make för över tjugo år sedan så hade han en hel del med sig i bagaget. Smurfar, till exempel. Det kan ha varit första gången jag hörde honom prata om sin enorma smurfsamling (det handlar om hundratals unika blå herrar som bor i ett låst glasskåp) som jag blev kär i honom, men det var inte det jag tänkte berätta om nu. För förutom smurfskåpet så kånkade han nämligen in låda efter låda efter låda i vårt gemensamma hem, tunga lådor fyllda av… seriealbum. Karln är en samlartyp, och vi pratar här om kompletta samlingar av seriealbum av främst belgiska och franska serietecknare.

Eftersom barnen ännu inte var påtänkta och vi hade gott om plats så fick de där seriealbumen fylla en (stor) bokhylla. Där stod alltså alla album om Asterix, om Tintin, om Spirou och Nicke och Gaston, Lucky Luke, Smurfarna (förstås) och Johan och Pellevin och många många fler. Och alla de där serierna tål många omläsningar, så förutom all vanlig bokläsning så läste vi dem om och om igen. Alltid låg det några seriealbum framme på badrumsgolvet eller på soffbordet eller på sängborden – vårt hem var liksom ett seriehem.

Sedan svällde böckerna på de andra bokhyllorna ut och blev löjligt många. Barnen kom och alla prylar som följde med dem kom också. Och vi köpte hus, en liten skånelänga som mest bestod av snedtak och oregelbundna konstiga väggar som bara tillät oss att ha en enda rejäl bokhylla i hela huset och inte särskilt många prylar alls. Alltså fick hela seriealbumsskatten flytta upp på vinden ovanpå garaget.

Där ligger den nu. Vi hade högtflygande planer när vi köpte huset att halva garagevinden skulle inredas till ett kombinerat gästrum/läshörna där seriealbumen skulle stå, men eftersom vi i verkligheten inte renoverar eller bygger om vi inte verkligen måste (när det finns böcker och datorspel så är det alltid de som får högre prioritet än att få finare kök och nya tapeter) så har det ännu inte hänt.

Men bortglömd är den inte, serieskatten! Vi får regelbundet serielängtan efter någon särskild figur, och så går vi upp på vinden och kånkar ner alla Tintinalbumen, eller Spirou eller vad det nu är vi är sugna på (och tycker att våra barn borde utbildas i). Och så sprider vi dem som vi alltid gjort i hela huset.
Det är fortfarande ett seriehem – på söndag ska ni få komma hem till oss och se att vi faktiskt har serier långt upp på väggarna.

Foto (överst): Williams Attic av Dan Tantrum (CC BY NC ND 2.0)