av Lyran: Idag är det den stora tillkännagivelsedagen. Klockan 13.00, exakt, kommer Peter Englund att öppna den välkända dörren och berätta för oss vem som tilldelas Nobelpriset i litteratur i år. Är det verkligen något att bry sig om, kan man ju undra. Ja självklart, tycker jag, om än på en något ytlig nivå. Visst är jag väl medveten om de chauvinistiska problemen runt detta pris, visst kan man diskutera hur urvalskriterierna ändrats och ändå så ofta missgynnat de kvinnliga författarna och visst kan man ifrågasätta kanoniseringen av vissa författare. Men när det gäller Nobelpriset har jag bestämt mig för att tycka att det är kul med pompa och ståt, trots att man kan ha invändningar mot både det ena och det andra. Hur är det mer er, tycker ni att Nobelpriset är något att bry sig om?
Helena: Jag älskar Nobelpriset de sista dagarna inför tillkännagivandet, spänningen som byggs upp och alla spekulationerna. Sen brukar stämningen falla lite platt för mig när namnet läses upp, utom när det är någon jag verkligen älskar förstås (som Tranströmer och Munro).
Anna: Barnsligt förtjust är min hållning. Stämningsfull förväntan och faktiskt oftast intresse för den valda författaren. Jag hade en ambition en gång att läsa alla nobelpristagare i litteratur. Det projektet lär räcka länge än, jag är grymt imponerad av Josefine på Nobelprisprojektet som faktiskt gjorde just det. Läste alla på två år.
Linda: Jag är otroligt svag för Nobelpriset måste jag erkänna, trots att könsfördelningen på såväl Svenska Akademiens ledamöter och pristagarna är helt vriden. Inget ont om Klas Östergren (trots att jag inte tagit mig igenom någon av hans böcker) men det är på tiden att det görs mer för att könsfördelningen ska bli bättre i akademin, då det är enda chansen att få en bättre könsfördelning bland pristagarna. Till exempel är det ingen som höjer på ögonbrynen om män får litteraturpriset fler år i rad, men skulle en kvinna få det i år igen (och det hoppas jag) kommer det att bli diskussion. Det handlar inte om kvotering, utan om att män läser män och väljer män. Men som sagt, jag älskar Nobelpriset ändå. Många av mina favoritförfattare finns dessutom bland pristagarna.
Lyran: När det gäller favoriter till att erhålla priset har jag några favoriter jag brukar prata om varje år: Assia Djebar och Nawal El Saadawi, båda kvinnor som skriver med glöd och skönhet om angelägna teman. I år har jag dock även fastnat för den kenyanske författaren Ngũgĩ wa Thiong’o, vars romaner En blomma av blod och Floden mellan bergen jag tycker oerhört mycket om. Bland de lågoddsare på Ladbrokes jag ännu inte läst håller jag en liten tumme för Svetlana Aleksijevitj. Om hon tilldelas priset ska jag genast beställa ett inbundet ex av Kriget har inget kvinnligt ansikte. Den skulle jag så gärna vilja läsa. Och äga.
Helena: Jag hoppas lite på en författare jag inte läst men som jag kan bli tipsad om genom Nobelpriset, brukar jag intala mig varje år. Men egentligen så gillar jag ju förstås väldigt mycket att få ha läst och tyckt om pristagaren när hen presenteras. Jag hoppas på Margaret Atwood varje år men jag tror inte hon får priset än på ett tag, om någonsin (men hon är värd det). Annars säger jag Svetlana Aleksijevitj, jag läser hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte just nu och den är precis så fantastiskt gripande och bra som jag hoppats.
Linda: Det blir ju ytterst tråkigt att jag ska presentera mina favoriter, då jag liksom Lyran säger Assia Djebar. Men hon är bra och väl värd priset. Det viktiga för mig är att den som får Nobelpriset genom sina böcker ger en röst åt de vars rösten sällan hörs. Därför önskar jag mig en pristagare utanför västvärlden och en författare som når färre än till exempel Haruki Murakami, trots att han är bra. Nawal El Saadawi och Ngũgĩ wa Thiong’o har jag bara lyckats påbörja böcker av, men de faller inom den kategorin. Om Svenska Akademien, som vanligt, väljer att prisa en gråhårig, vit man från väst hoppas jag på Philip Roth eller Les Murray. Som alltid vill jag gärna att en författare jag älskar ska få priset (när Tranströmer avslöjades som vinnare grät jag floder inför lätt chockade) men samtidigt är det kul med en ny bekantskap. Om det inte är en sexistisk tråkmåns som Mario Vargas Llosa, för då kan det vara. Säger jag trots att Les Murray egentligen verkar riktigt otrevlig, men hans dikter är fantastiska.
Men om ni måste satsa pengar på en kandidat, vem säger ni då? Inte den ni hoppas, utan tippar. Måste jag välja blir det Ngũgĩ wa Thiong’o, då det borde vara dags för en författare från Afrika.
Anna: Afrika absolut, det skulle vara mycket roligt om det blev en afrikansk författare. Det borde vara den kontinentens tur om de fördelar sina gracer någorlunda över världen. Jag hoppas precis som Lyran och Linda på Assia Djebar. Hennes Ingenstans i min fars hus är en av de vackraste barndomsskildringar jag läst. Hon har ett så brett författarskap där jag bara läst en bråkdel. Hon skildrar det nordafrikanska landskapet, Algeriets historia och hur kvinnornas liv förändrats i och med den franska kolonialiseringen. Bland annat. Jag gillar! Min andra kandidat är den israeliske författaren Amos Oz, hans noveller är helt fantastiskt bra. Måhända blir en så’n utnämning lite för politiskt laddad just i år?
Helena: Om jag också ska tro istället för att tycka så tippar även jag på Ngũgĩ wa Thiong’o, inte minst för att hans namn är så förtvivlat svårt att stava och det är som alla bibliotekarier (som efter klockan 13 i eftermiddag måste skriva in namnet hundratals gånger i bibliotekskatalogen) vet, ett av Akademiens allra viktigaste kriterier. Jag har inte läst någon av hans böcker men jag skulle gärna göra det. Sen kan jag inte låta bli att tänka att akademien brukar kunna vara mer politisk än vad den vill påskina, och då skulle Ukraina-födda Svetlana Aleksijevitj kunna vara ett lämpligt namn att ropa upp i år (och svårstavat!)
Lyran: I år satsar allt jag också på Ngũgĩ wa Thiong’o, även om jag håller en tumme för Assia Djebar. Nåväl, strax öppnar han dörren …
