Northanger abbey, kan det bli mer te och brasa-mysigt än så?

Jag älskar hösten! Färgerna, luften, vemodet, krispigheten, nystarten. Och jag älskar myset – de tända ljusen och läsningen i bästa läsfåtöljen med filten över benen och katten i knät. Egentligen funkar vilka böcker som helst under de förutsättningarna men bäst av allt är ändå Kate Morton och Jane Austen. Det finns liksom ingen som kan tävla med dem. Jag har sparat En välbevarad hemlighet till den här hösten men Jane Austen har jag förstås läst slut på för länge sen. Visst kan jag ju läsa om, och det gör jag med jämna mellanrum (senast förra året då jag läste alla favoriterna igen) men jag vill ha nytt. Och det går ju faktiskt inte…

Men sen kom det där  Jane Austen-projektet där kände författare skriver sina versioner av Austens romaner. Helt galet egentligen, varför skriva en historia som redan är skriven? Varför vill en författare ens göra det? Själv var jag inte så himla sugen på att läsa men det var ju riktigt höjdarförfattare som kontrakterades… Så jag läste Johanna Trollopes version av Sense and sensibility och som jag avskydde den! Jag orkade inte ens läsa färdigt på grund av  häftiga ilskeutbrott… Jag bestämde mig där och då för att lämna projektet åt sitt öde. Men sen kom Val McDermids Northanger abbey och vem är jag att motstå Val McDermid. Eller Northanger abbey?

Naturligtvis är originalet fortfarande bäst men ingen kan ta ifrån Val McDermid att hon har en vass penna. Och hon står hela tiden på Catherine Morlands sida, vilket jag älskar. Sanningen är ju den att jag önskar att jag var lättsamma, passionerade, öppna Catherine när jag egentligen är lätt bedagade Anne Elliot i Övertalning… Men, men… Val McDermid gör Catherine rättvisa och Henry Tilney är ännu mer bedårande i sin sårbarhet förklädd i humor. Det är bara så himla mysigt alltihop med precis rätt mängd elak sälta i detaljerna.

Northanger abbey, i båda tappningar, lämpar sig så sjukt bra som mysläsning just för att det är en berättelse om fiktion, läsning och vad den gör med oss. Hur överlever man som läsare det där som kallas verkligheten och som man tvingas ut i ibland?

Och när man är trött på att fundera över fiktion vs verklighet så tycker jag att man med gott samvete kan ägna sig åt ännu mer verklighetsflykt i form av en riktigt trevlig filmkväll. Med Jane Austen-filmatiseringar förstås. Där kan man ju nästan inte gå fel, och vill du ändå ha en genomgång modell längre så har jag skrivit en sån också, förstås – kolla här!