av 
Jag älskar hemligheter i böcker! När författaren är listigare än jag och lyckas överraska mig. Jag älskar att få en aha-upplevelse i slutet av en bok, en twist som kastar allt det som tidigare hänt i ett nytt ljus (som i åh-så-smarta Patient 67 av Dennis Lehane eller i jaha-men-så-himla-skönt i En välbevarad hemlighet av Kate Morton). Jag tycker om när någon människa i en bok går och bär på en hemlighet, och när jag sedan får veta vad det är och förklarat för mig varför den här personen kanske tänker och handlar som den gör – fantastiskt. Hela grejen att fundera över någon hemlighet eller något mysterium och sedan få allt förklarat för mig, hur det hänger ihop – älskar det.
(och visst, gillar det förstås i filmer också, men jag ser så väldigt sällan på film så det räknas nästan inte)
Men jag tror att det som lockar mig allra, allra mest är de uråldriga hemligheterna. Rester av sedan länge sedan försvunna civilisationer. Gamla ruiner eller tusenåriga kunskaper som blivit till sägner och sagor. Hemligheten kan vara vad det egentligen var som hände då när katastrofen kom och civilisationen gick under. Eller så kanske det var helt naturligt att städerna övergavs – svält, torka, krig… vad vet jag? men att den där gamla ruinstaden ännu gömmer på en flera tusen år hemlighet. En skatt? Eller någon ond demon som fängslats och sedan glömts bort (men som själv sitter och ruvar på hämnd eftersom hen alldeles säkert är odödlig och äntligen vill förgöra mänskligheten). Eller porten till en annan värld?
Och förstås hittar jag mängder av just den här sortens hemlighets-läsning hos fantasyn. Ta bara Sagan om ringen-trilogin av J.R.R. Tolkien där hela Midgård är fullständigt nedlusat av föregående tidsåldrars gamla hemligheter, urgamla häxmästarvålnader, tusenåriga förbannelser och krig som aldrig slutat.
Mistborn-trilogin Brandon Sanderson har en nedgrävd och skyddad hemlighet som är fruktansvärd. Precis min sorts hemlighet där de gamla sägnerna visar sig vara nyckeln till hemlighetens avslöjande och hela världens framtid.
Och Joe Abercrombie avslöjar också en hemlighet som är precis lika svartsmutsig och egoistiskt elak som det mesta i hans värld: trilogin The First Law som börjar med The Blade Itself är en alldeles egen sorts fantasy som måste läsas om man är intresserad av karaktärer i gråzonen mellan ondska och godhet.
Faktiskt är det så att jag bara av att sitta och välja ut en lämplig ruin-bild till det här inlägget blev så helt till mig av hemlighets-boks-längtan att jag raskt laddade hem ett par Brandon Sanderson-böcker till i min Kindle. Hösten sänker sig och jag måste in i ruinerna och civilisationsresterna och söka svar på hemligheter. Hoppas att The Way of Kings och Elantris ger mig det.
Foto: Scars of Many an Age av @sage_solar (CC BY 2.0)
Det är nog lite hemligheterna på ett sätt som lockar mig i några av mina favorittv-serier precis som det lockar i många böcker – fristående och serier – trots att man inte alltid tänker på att det är Just Det. (; (:
Jag älskar ”Doctor Who” och har gillat ”The Killing” bl.a. i tv-serieväg. Och böcker som fascinerat mig är t.ex. fantasy som ju oftast bygger på lite mystik och hemligheter och även många dramor!
Ja, men visst är det så att hemligheter är centrala i många verk – böcker, filmer, teater, datorspel…
Jag är en sån där som ännu inte sett Doctor Who men förstår mer och mer att jag nog borde göra det 🙂
Du borde absolut ge det en chans. Jag började egentligen inte att kolla på den ”nya” serien av ”Doctor Who” förrän vid några senare säsonger (där Matt Smith spelar doktorn). Jag vill därför inte påstå att det finns rätt eller fel när man ska se serien och hoppas att du ger den en chans och hittar din väg! (; (:
Det hoppas jag också Carolina! Jag är till skillnad från Elina mest förälskad i tidigare delen av sena (…) Doctor Who, men håller absolut med om att det inte finns några rätt och fel. Jag började i en helt annan ände och såg spin off-serien Torchwood först.
Nu känner jag verkligen något ovanligt för att vara mig – suget efter att titta på en tv-serie. OK, jag ska ge mig på Doctor Who, inser att jag inte kan gå runt och inte ha sett ett enda avsnitt längre. Tänker dra med mig tonårssonen i Who-träsket också, han har också pratat om att vilja se den 🙂
Jag har inte läst Sandersons egna böcker tidigare, bara avslutningen av WoT (som jag iofs gillade). Efter det här inlägget är jag nu djupt inne i Mistborn-serien och den är så bra!
Men vad kul! Och ja, visst är Mistborn väldigt bra – precis min typ av bok! Både uråldriga hemligheter, en spännande värld och så en hel del humor också.
Själv är jag nu igång med läsningen av Elantris, Sandersons första bok. Jag gillar!