Män med makt — varför läser de inte?

Denna intressanta frågeställning är titeln på ett seminarium med Horace Engdahl, Sven Hagströmer, Marie Lundström och Stefan Eklund. Egentligen skulle jag just nu befinna mig på ett helt annat seminarium, men jag hann inte med förflyttningen. Ämnet är viktigt. Läsförebilder är viktiga.

Det är fascinerande med Lundström, då hennes röst är mer bekant än hennes utseende. Hon inleder med ett citat om hur affärsmännen i Paris drar lott om att slippa äta middag med svenska affärsmän, som inte har något kulturellt intresse och därför supertråkiga att samtala med. Varför har det blivit så?

Sven Hagströmer tar ordet och påpekar att anledningen till att Horace Engdahl inte är chef på SKF, utan ledamot i Svenska Akademin. För män med makt är företaget det primära och kunskapen som god skönlitteratur ger har, enligt dem, ingenting med chefsskapet att göra. Det är där de har fel säger Hagströmer. Att lära sig förstå känslor och människor är viktigt och det gör man genom litteraturen.

Stefan Eklund berättar om ett samtal i handelskammaren och de referenser som finns där. Jobs bok är självklart Steve Jobs bok, det har ingenting med Bibeln att göra. Det ingår inte i den nutida bilden av en man med makt att han läser skönlitteratur. Kanske handlar bilden till och med om att han inte gör det.

Men makt och skönlitteratur har hört ihop. Horace Engdahl menar att detta är ett relativt nytt begrepp. Alexander den store hade enligt honom Homeros texter med sig på sina erövringståg och självklart läste han. Napoleon läste också, till exempel Den unge Werthers lidande och förklarade för Goethe att saker i den borde förändras, något som enligt Engdahl ska ha imponerat med Goethe. Två av våra främsta krönta personer, drottning Kristina och Gustav III var inte bara läsare, utan också skrev.

När slutade män med makt att läsa? Kanske var Olof Palme en av de sista politikerna som läste och citerade det lästa. Året de kommer fram till är någonstans kring 70-talet och tv:ns definitiva genombrott.

Ju oftare män går till bibliotek och lånar böcker, desto mer positiva till invandring är de, enligt en undersökning som Eklund hänvisar till. Skönlitteratur bidrar till empati och tolerans. Egenskaper vi gärna vill att män med makt ska ha. Chansen är då större att de fattar beslut som är bra även för andra. Utan tillgång till skönlitteratur har du svårt att leva dig in i andras tankar och känslor.

Sven Hagströmer efterfrågar forskning som undersöker den humanistiska bildningens betydelse för framgång. Det går att klara sig i Sverige idag utan skönlitterär kunskap. I Frankrike är det svårare. Visserligen var det uppmärksammat då Reinfeldt läste tre deckare av Camilla Läckberg, men någon direkt diskussion om makt och litteratur blir det knappast.

Det är svårt att bevisa att man blir god av att läsa skönlitteratur, påpekar Engdahl, då Goebbels till exempel var fil dr i tysk litteratur. Litteratur är ingen garanti för godhet alltså, men kan förhoppningsvis ge en bild av verkligheten som inte är svart-vit. Hagströmer flikar in att de som tar besluten kanske helst vill att världen ska vara just svart-vit, då besluten blir enklare då.

Ett annat problem, påpekar Engdahl, är att författare ofta distanserar sig från makten och därför beskriver en verklighet där män med makt blir skurkar. Varför skulle de då vilja läsa annat än Läckberg? Kanske är klassiker ett säkrare kort? Hagströmer pratar med passion om att läsa Voltaires brev och den passionen behöver fler upptäcka. Engdahl ger sig in i diskussionen och Lundström har svårt att få tillbaka dem till kärnan. Vad ger skönlitteratur som inget annat i livet ger? Känslor och språk som ingen annan formulerat bättre, menar Hagströmer. Ska man inspireras, ska man inspireras av de bästa.

Stefan Eklund talar om friheten som läsning av romaner ger. Genom läsning förändras vi. Eklunds passion är Werner Aspenström, vars dikter förändrat honom och fått honom att söka det främmande.

Man ska ha lite tur om man ska hitta sin Aspenström i sitt liv, påpekar Lundström. Jag funderar över min Aspenström och kanske är det Fogelström, Platon eller Wästberg. Stadserien förändrade mitt sätt att se på Sverige, Platons Symposium och avsnittet om de dubbla människor som delades av gudarna och söker sin andra halva, förändrade eller kanske främst förtydligade min syn på kärlek, medan Per Wästbergs dikter fick min att älska ett förfinat språk.

Lever vi i ett samhälle som drivs som ett företag?, frågar Stefan Eklund, mer eller mindre retoriskt. Är det därför vi läser mindre? Därför de läsande förebilderna blir färre bland män med makt. De söker andra kickar och får dem inte genom litteratur, utan av framgång för företaget.

Men har en företagsledare någon nytta av skönlitteratur verkligen? Hagströmer svarar att det handlar om att förstå att människor inte är maskiner. Självklart kan man tycka, men det är det inte menar han.

Har vi vår egen tid emot oss om vi vill att män med makt ska läsa?, undrar Lundström. Vi vill maximera effektiviteten och något som ger effekt långt senare kanske vi inte tillåter oss att ägna oss åt det. Och läsning ger inte tillräckligt omedelbar eller mätbar förändring.

Lundström vill att deltagarna ger Putin ett boktips, men Engdahl påpekar att inga böcker kan förändra honom. Man blir som sagt inte en god människa av att läsa. Hagströmer önskar dock att han läser om de moderna dödssynderna enligt Stefan Einhorn, med falskhet som en av dem.

Skönlitteratur gör en i alla fall mindre tråkig, konstateras. Maktens män vill kanske vara tråkiga, då det är en del av deras image, en image som kanske krävs för makt. Halvt på skämt och halvt på allvar spinner panelen vidare på detta.

Ett mycket intressant och viktigt seminarium helt klart. Slumpen kan vara bra ibland. Mest överraskad blir jag av att Horace Engdahl var så vansinnigt rolig.