av 
Elsie Johanssons bok Sagas bok har jag läst och recenserat på min blogg Och dagarna går … och den berörde mig djupt. Självklart ville jag lyssna på Elsie idag.
Hon berättar att både insikter och mod behövs för att kunna skriva den här sortens bok, kanske kan man göra det först på ålderns höst. Det som kändes särskilt modigt att skriva var att Saga var skeptisk mot religionen, Elsie blev själv frälst vid tio års ålder och det kändes svårt att ifrågasätta den frikyrkliga traditionen. I boken tar hon också upp kvinnornas och flickornas utsatthet som tidigare tystats ned. Det här är en bok om rotlöshet och tillhörighet, de begreppen kan finnas som ett par. Saga rycks upp ur sitt liv i skymunna och flyttas till ett överklassliv i Stockholm. Med det följer nya förutsättningar och möjligheter det känner Elsie igen. Hon har själv sitt fotfäste i den fattiga miljön och hon tar alltid parti för de svaga. Den känslan kommer från Elsies liv som uppvuxen i små omständigheter. När man då bryter trenden så kan man känna sig rotlös.
Saga försöker få ihop sina olika jag och att bearbeta sig samman till en hel människa och det är viktigt för att kunna möta andra. Våga se sig själv – först då kan man förstå andra människor. Inte säkert att man blir lyckligare men kanske starkare och får större tillfredsställelse med livet.
Hur kan man hitta en väg från utsatthet till möjlighet? Det är inte helt enkelt men genom att stärka sitt jag så ser man fler möjligheter, Elsie debuterade vid 48 års ålder och hon ser Saga som en bild av Elsie-själv.
Berättandet är lite snårigt, boken har flera början och flera slut och för Elsie var det viktigt att ge Saga ett lyckligt slut. Samtidigt är Elsie pessimist när det kommer till jordens framtid. Boken är inte ett dugg konstig, det är så den här boken ska va, säger Elsie med emfas.
Det är viktigt att verka i nuet och göra människor glada, en målsättning som man kan ta till sig utan reservationer.
