Kulturkollo diskuterar Himmelstrand – del 3

Idag är första recensionsdag för John Ajvide Lindqvists nya roman Himmelstrand vilket nog märks för den som ser sig om i dagspress och bland bokbloggarna under dagen. Flera av oss på Kulturkollo har läst boken och recenserar den på våra egna bloggar men vi vill gärna samtala lite kring boken också. Här avslutar vi  vår diskussion (som påbörjades här och fortsattes här):

Blir ni rädda? Skulle ni definiera Himmelstrand som skräck?

Helena: Jag blev aldrig rädd. Som vanligt i bra böcker är det otäcka det som händer inuti människor och inte det utanför. Därför tyckte jag att de där vita figurerna var rätt fåniga… Jag blev å andra sidan inte rädd när jag läste Kings “Det” heller (men tv-filmen skrämde nästan livet ur mig så helt förhärdad är jag inte), så det kanske är mig det är fel på. En stor del av berättelsen är ju mysteriet – vad har hänt egentligen? Det är nog för att jag ser det som en mysterieroman som jag blir så besviken på slutet, om jag tyckte att det var skräck jag läste skulle jag kanske uppskatta det mer?

Lotta: Nej jag blev inte rädd, däremot blev jag väldigt obehagligt berörd. Egentligen är nästan det hemskaste som finns tomhet och övergivenhet och just den övergivenheten berörde mig väldigt illa. Jag brukar sällan drömma mardrömmar men efter att ha läst ut Himmelstrand har jag drömt obehagliga drömmar flera gånger. Om det nu beror på boken eller alla partiledardebatter jag sett under veckan låter jag vara osagt. Men det är något med den här boken som gnager mig, som inte vill släppa taget. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns ända in i märgen.

Carolina: Jag blev aldrig rädd, och nej, för mig är detta ingen skräckroman. Mer övernaturligt utflippad relationsroman, eller kanske psykologisk thriller (det otäckaste som finns är de bilder vi skapar inom oss själva). Men jag fick övertala mig själv att återvända till läsningen gång på gång för jag tyckte den var obehaglig. Jag tror att det var det där ödsliga som kröp i mig. Det där att vattnet skulle ta slut, och maten, och att det inte spelar någon roll ifall det gick att ringa eller inte ringa till någon “utanför”, eftersom de inte visste var de själva var eller vad de skulle kunna göra åt det. Att det inte verkade finnas någon mening med någonting. Att jag inte fick något varför…

Linda: Jag var mer rädd i början, tomheten skrämde mig. Sedan kändes det som om jag fattat grejen och då gick historien lite på tomgång. Jag tycker också att de vita figurerna var lite löjliga, tigern möjligen en intressant symbol, men mest kändes det krystat med alla figurer som försökte vara läskiga. Möjligen att det funkar bättre på film. Är det skräck? Jag har läst för lite i genren för att uttala mig, men Himmelstrand kommer inte i närheten av de andra böcker jag läst av författaren. Människohamn skrämde till exempel skiten ur mig.

Vad tyckte du om Himmelstrand?