av 
Sabine Gruber är en av Österrikes viktigaste författare idag, även om hon egentligen är italienare. Hon kommer ursprungligen från Sydtyrolen, den del i norra Italien där man ofta talar tyska. Hon är Sverigeaktuell med romanen Mira och Irma. Sabine Gruber medverkar i flera olika sammanhang på Bokmässan i Göteborg.
Det finns böcker som jag aldrig kan sluta tänka på, en sådan är tveklöst Herta Müllers Kungen bugar och dödar.
Den har redan tio år på nacken, men är en essäsamling som jag ständigt återkommer till. Här ställs de gamla grundfrågorna: Vad händer med språket i en diktatur, hur kan man med hjälp av språket och litteraturen bjuda motstånd? Uppväxten, uppfostran och socialisationen i en rumänsk by gjorde att Herta Müller blev väl bekant med Securitates människojakt; förtryckets mekanismer i Ceausescus tappning. Hennes mamma hade suttit i sovjetiskt arbetsläger, pappan dränkte sin SS-historia i alkohol. Herta Müller visar på förhållandet mellan en människas biografi och skrivandet, hon visar på trauman, analyserar innebörden av tomma ord. Böcker, skriver hon på ett ställe, hjälper en att inte bli stum inför sig själv: ”Men böckerna kunde inte ändra något, de visade bara för en hur man såg ut när man inte nådde lyckan.” Men det är väldigt mycket, skriver hon också.
Poesin som spirar ur Müllers mardrömmar och hennes motståndskraft är enastående.
/Sabine Gruber
Müller, Herta; Löfdahl Karin (övers.) (2005). Kungen bugar och dödar. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
