Att lyssna på ljudböcker – konst och hjärngympa

Den här helgen kommer vi att prata om ljudböcker här på Kulturkollo. Vi har lite olika erfarenheter av att lyssna på ljudböcker och vi får också några spännande besök. Häng med från början!

Att lyssna på böcker är en konst. Och som med all annan konstutövning krävs idog träning för att bli skicklig. Själv fick jag lite hjälp på traven när jag under något år i princip inte kunde läsa p g a synsvårigheter. För en person som är beroende av berättelser var detta en hemsk tid. Men jag lärde mig att lyssna på ljudböcker och det är jag idag glad över.

Jag tror att det finns flera orsaker till att boklyssnandets konst idag är svår att tillägna sig. För att kunna lyssna på en bok krävs god förmåga att koncentrera sig, man måste kunna rikta sin uppmärksamhet, stänga av andra påträngande yttre och inre signaler och inhibera sina impulser. Och man måste ha förmåga att anpassa sitt tempo efter någon annan. De flesta av oss har mer eller mindre svårt med detta och svårigheterna tycks öka i takt med att samhället blir mer individualiserat, komplext och tillgängligt. Vi är så vana att ha ”många bollar i luften samtidigt” att det där med att bara sitta och lyssna upplevs som mycket svårt. För oss som arbetar med barn i skolan blir detta tydligt. Men att något är svårt innebär för mig inte att man ska undvika det – tvärtom. Träna er på att under korta stunder varje dag fokusera på en enda sak, öva lyssnandets förmåga tillsammans med era barn, läs för dem och lyssna tillsammans på ljudböcker. Hjärnan och minnesförmågan mår utmärkt av den här typen av träning.

Jag har, som sagt, lyssnat på ljudböcker regelbundet under ungefär 10 års tid. Under tiden har min förmåga att lyssna ökat, men det finns fortfarande böcker som verkligen utmanar mig. Lättast är det naturligtvis att lyssna på böcker som innehåller en del action. Då blir man automatiskt fängslad av handlingen. En av mina ljudboksfavoriter är Jan Guillous serie om Arn. Den lyssnade jag och maken på i bilen när vi semestrade i England (och körde dit och hem). Det jag fortfarande upplever som mycket ansträngande är att lyssna på böcker där språket är viktigare än handlingen. Virginia Woolfs modernistiska inre monologer i Mot fyren missade jag mycket av och när jag lyssnade på Joyces Ulysses fick jag lov att läsa texten efteråt. Där hade mycket gått mig spårlöst förbi för att mina tankar vandrat iväg …

När det gäller ljudböcker är uppläsaren nog i det närmaste lika viktig som författarens text. Det har hänt flera gånger att jag inte gillat en bok (eller inte förmått lyssna färdigt), där det egentligen har varit uppläsningen som stört. Kerstin Ekmans serie Vargskinnet är ett exempel på detta. Delar av den texten är skriven på dialekt, en dialekt jag nog skulle ha förstått om jag läst, men som jag inte alls begrep när jag lyssnade. Förutom dialekter och tydlighet är även tempo viktigt. Det gäller att läsa nog långsamt att lyssnaren hinner uppfatta allt, men inte så långsamt att hen somnar.

Uppläsaren ska heller inte, i mitt tycke, dramatisera texten, utan läsa inlevelsefullt. Om uppläsaren läser alltför sluddrigt för att visa att personen som talar är berusad leder detta bara till svårigheter att förstå. Det är samma sak med alltför stora variationer i ljudstyrka. Att högläsa är verkligen en konst i sig. Den kräver bland annat förståelse, inlevelse, uttrycksförmåga och förmåga att variera rösten utan att gå till överdrift. Några av mina favoriter som uppläsare är Krister Henriksson, Katarina Ewerlöf och Tomas Bolme.

Författaruppläsningar då, är de pricken över i eller för mycket av det goda? Författaren själv borde väl vara den som bäst vet hur texten ska tolkas? Jo, förvisso, men alla författare kanske inte är bra på att artikulera, nyansera och arbeta med rösten som instrument för att uttrycka sig. Håkan Nesser är för mig ett undantag, hans författaruppläsningar brukar vara mycket bra. Men Gardell och Guillou får för min del gärna filtreras genom Jonas Karlsson och Tomas Bolme. Både Gardell och Guillou har så distinkta berättarröster att det liksom blir för mycket att dessutom höra dem. Sammantaget föredrar jag oftare en professionell uppläsare än en författaruppläsning. Men det finns, som sagt, undantag.