av 
För ett par år sedan träffade jag en kvinna som berättade att hon tagit en magisterexamen i litteraturvetenskap för skojs skull. Jag blev mållös och illgrön av avund och började fundera på om jag också kanske skulle läsa lite litteraturvetenskap. För er som inte känner mig närmare kan jag berätta att det var 20 år sedan jag avslutade mina akademiska studier med en Master of science/Psykologexamen. Hur skulle det vara att börja plugga igen efter så lång tid?
Jag började lite försiktigt med en 7½ poängs kurs om Nobelpriset i Litteratur. Den kursen gav mersmak! Tyvärr var inte seminarierna så bra, få diskussioner uppstod, alla skrev för att uppfylla villkoren och få sina poäng. Men kursen innehöll en del korta föreläsningar som väckte mitt intresse och mängder av intressant litteratur. Det allra roligaste var faktiskt att skriva hemtentan.
7½ poäng rikare började jag se mig omkring efter fler kurser och valet föll till slut på en grundkurs (A) i litteraturvetenskap i Göteborg. Även under denna kurs var jag besviken på seminarierna och den bristfälliga möjligheten att på allvar diskutera litteratur. Att studera på halvtid och arbeta 75% var dessutom rätt krävande. Fast detta har inte avskräckt mig, nu har jag börjat på en fortsättningskurs (B) på Linnéuniversitetet.
Det allra svåraste med att studera litteraturvetenskap är för mig att tvingas läsa sån’t jag inte har lust att läsa och att dessutom ha en deadline för det. Jag kan fortfarande muttra över att jag var tvungen att läsa första delen i Twilight och Små citroner gula, litteratur som inte är kompatibel med mig. Jag måste också erkänna att jag har svårt för lyrikanalys. Versmåtten är inte särskilt intressanta och än värre är det med tolkningen av innehållet. Jag läser för att uppleva, inte för att tolka. Hur ska jag kunna veta vad gläntan betyder i Tranströmers diktning? Betyder för vem, undrar jag då? Att däremot läsa Boye och Lagerkvist och uppleva våndan i texten, det är vad jag gillar. Jag hoppas att jag kommer att lära mig ett sätt att kombinera upplevelseaspekten med kunskap om innehållets form och tolkningsmöjligheter.
Eftersom jag fortsätter att plugga kan ni väl gissa att det finns en del delar jag gillar också. Det jag hittills fått med mig som jag vill fördjupa är olika litteraturvetenskapliga teorier. Ska man fokusera på författaren? Eller texten? Eller läsaren? Hur förhåller man sig som läsare idag till en text som skrevs för flera hundra år sedan? Hur hänger en text ihop med sin författare? Och hur hänger litteraturen samman med samhället? Fortfarande saknar jag kunskap om olika litterära teorier, det är vad jag verkligen vill lära mig.
Att litteraturhistorien förändrats över tid lärde jag mig under A-kursen, då jag skrev en deltenta med titeln ”Alfhild Agrell – villkor och värderingar”, som skildrar kvinnornas plats, eller rättare sagt brist på plats, i litteraturhistorien. Det här temat vore intressant att fördjupa sig mer i. Ofta är jag intresserad av det som är gränsöverskridande. Psykologi är framför allt intressant nära gränsen till neurologi och sociologi. Likaså är det med litteraturvetenskap; när vi närmar oss litteratursociologi börjar det pirra i min hjärna av lust att förstå hur saker och ting hänger samman och påverkar varandra. För att förstå detta får jag nog plugga ett tag till.
Hur ska man göra nu då för att studera utan att förstöra läslusten? Jag tror att det viktigaste är att skaffa sig ett litet fredat utrymme för prestationslös läsning. Läs något som du inte måste bara för att du vill det. Ulysses eller Kalle Anka, det spelar ingen roll, huvudsaken är att du gillar’t. Ge mig gärna fler tips på olika sätt att bevara läslusten!
Jag hade stora problem med lustläsningen när jag läste litteraturvetenskap. Jag gillade att läsa den där utvalda litteraturen men hade ingen ork eller lust till annat när jag var färdig för dagen (natten!). Dessutom pluggade jag annat samtidigt och läsbördan var oerhörd. Det tog mig flera år innan jag hittade läsningen igen men det var mer högskolestudierna som helhet som gjorde det, jag orkade inte läsa annat än dramatik och poesi (som krävde kortare stunder av koncentration och kunde läsas i små doser när tid uppenbarade sig) under de åren, förutom all kurslitteratur då… Jag tror att man måste försöka hitta tid som är avsatt för böcker man väljer själv, på något sätt.
Jaha, då kanske jag kan se fram emot lite lyrik- och novelläsning då.
Jag känner så precis igen mig i din beskrivning av tvånget kontra lusten när det gäller att läsa litteraturvetenskap! Jag läste litteraturvetenskap för nästan 20 år sedan (ja, då när du blev psykolog 🙂 ) och vet att jag lyckligt jagade alla böckerna på litteraturlistorna, verkligen *ville* läsa alla böckerna men samtidigt slogs mot det tvingande och alla sista-datum som skulle hållas. Trots allt lyckades jag behålla läsglädjen, och kunde få den att gälla även de böckerna jag inte hade trott att jag skulle tycka om. Det var så otroligt mycket skönlitteratur som skulle läsas, och jag tror jag gjorde så att de böckerna jag kände att jag verkligen inte gillade läste jag inte slut. I stället koncentrerade jag mig på de böckerna jag tyckte om. Tentorna gick bra ändå (det var inte så många böcker jag inte läste slut).
Fast jag är verkligen tvärtom från dig – det jag gillade minst var litteraturteorierna. Jag tyckte om att tolka lyrik (och var tog det draget vägen sedan i mitt liv??) Jag gillade mest att läsa skönlitteraturen och låta den berätta för mig om tiden den var skriven i – snarare än att låta någon teori göra det.
Nu förväntar jag mig en djupanalys av Twilight, faktiskt. Vad symboliserar det för dig med vegetarian-vampyrer?
Twilight får vi nog ta vid ett annat tillfället, folk blir lätt provocerade av min inställning 😉
Jag har ju bara läst riktig litt-vet på engelska. Där minns jag det som att jag gillade att upptäcka olika tiders särdrag som det riktigt roliga. Med specialkurser som Commonwealth Literature eller Shakespeare and his Contemporaries så fick man fördjupa sig rejält och det lockade mig. Jag gillar att grotta ned mig. Däremot var översiktskurserna otroligt krävande i textmängd. Då läste jag nästan inget annat. Jag har bara läst kurser som hörde till lärarutbildningen när det kommer till sv och de var ju riktade mot barn o ungdom. Inte betungande alls, då läste jag på som vanligt med vuxenböcker. Jag tror verkligen på det där med lustläsningen!
Ja om jag så ska stjäla tid ska jag bevara min lustläsning.
Litteraturstudier har en tendens att skapa pliktläsning, vilket gör att nöjesläsningen försvinner. Därmed inte sagt att det är tråkigt att läs litteraturvetenskap, men det tar bort lite av lusten att läsa för nöjes skull.
Just nu har jag större bekymmer med en viss cirkelbok än med kurslitteraturen 😉 Hinner bara inte allt.
Jag har läst litteraturvetenskap upp till D-nivå/magisternivå (insåg dock att en d-uppsats blev mig övermäktig i kombo med jobb så någon examen kan jag inte skryta med) men jag har faktiskt aldrig upplevt att läslusten påverkats negativt, bara tvärtom. Kan kanske bero på att det här var kurser jag läste för mitt eget höga nöjes skull efter det jag tagit min vanliga examen. Upplevde snarare att ekonomistudierna minskade lusten att läsa skönlitteratur pga den gnagande känslan av att jag borde plugga istället för att läsa.
Hoppas du hittar en bra balans!
Jag är ju i samma situation som du, jag läser för nöjes skull och har inte planer på något karriärbyte. Hoppas det funkar så för mig också att läslusten bara ökar.
Jag tänker mig nog inte i första hand någon magisterexamen, men jag har insett att jag måste skriva en kandidat om jag ska komma in på en del mindre kurser jag gärna vill gå. Ja ja vi får se hur det går, jag läser ju bara så länge jag tycker att det är givande.