Barnbokshyllornas säkraste kort

Jag jobbar som barn- och skolbibliotekarie, och försöker alltså varje dag att få just det barnet att  hitta den där boken som drar in dem i en annan värld och förstå böckernas magi. Visst håller jag många bokprat inför hela skolklasser, där jag pratar om bokhögar som innehåller helt nyutkomna böcker blandat med äldre finingar, lättläst och svårare i en salig blandning. Men utöver bokpraten har jag de där samtalen med barnen ute bland hyllorna, där uppdraget är att hitta den där boken.

Det kan vara storläsarna, de där jag har känt sedan de började förskoleklass och som jag vet precis vad de kommer att tycka om. De är förstås lättast. (”Carolina, jag behöver en bok! Vad har du till mig?”) Dem kan jag trycka nya böcker i händerna på, eller lite ovanliga böcker (jag vet att du kommer att gilla den här!), eller helt enkelt böcker i samma stil som dem de redan läst. De lånar, och läser och vill ständigt ha mer.

Men oftast får jag jobba lite mer. De motvilliga läsarna är många. De som måste låna en bok för att läraren säger det, eller för att den medföljande föräldern säger det. Det kan vara ganska tröstlöst att få dem att  hitta en bok (typ tjugo nej och ett nja). Men när det väl klickar? Och det barnet faktiskt hittar en bok det tycker om, och vill läsa mer i samma stil? Seger! Lycka!! Det är de stunderna som gör att jag älskar mitt jobb.

När jag då har de barnen med mig bland hyllorna så har jag ett antal säkra kort jag brukar föreslå, lite beroende på hur gammalt barnet är och vem hen är. Här kommer några av dem:
(och nej, faktiskt har jag inte tagit med LasseMaja-böckerna här – de är barnens och föräldrarnas och lärarnas förslag nummer 1A som alla redan känner till)

Böckerna om herr Grums, t ex Du är en gräslig man, herr Grums (av Andy Stanton) brukar funka för det mesta. Det är bara att beskriva herr Grums allmänna otrevlighet, stirrande blick, och att hans säng är en enda röra på golvet (nej, han har aldrig satt ihop sängen – bara slängt sängramen på golvet och så en madrass ovanpå). Och så detta att han har en underbart fantastisk trädgård. Det är han tvingad till. Annars kommer en liten ilsken älva och slår honom i huvudet med en stekpanna. Barnen är liksom ”you had me at the stekpanna”.

Och ska det vara rolig läsning så plockar jag förstås också fram Herr och fru Slusk av Roald Dahl. Där är det bara att visa till exempel en bild på herr Slusks skägg med små bitar av ägg och sardiner. Eller fågelpajen, med fåglarna som fångats i trädet med hjälp av limmet Klister-o-klibb. ”Och vet du? Nästa dag satt det pojkar fast i det där klistret…”

Mårten Melins magiska realism i svensk vanlig skol- och hemmamiljö sätter jag i händerna på i princip vilka barn som helst som är mellan 8 och 14 sådär. Allra lättast går det med Jävla Lucia (fniss, fniss, kan en bok heta så??) och sedan följer de andra med av bara farten.

Böckerna om Dunne: Mitt lyckliga liv m fl av Rose Lagercrantz och Eva Eriksson räcker jag fram till barnen som gäspar åt böckerna i börja läsa-hyllan men som ändå inte mäktar med tjockare kapitelböcker ännu. ”De här”, säger jag, ”de handlar om kompisar, och om skolan, och om att vara ledsen, och om att vara glad. Och så har de fina bilder”, säger jag och visar några. Och så, vips, så lånas den.

OK. Standardsituation: surmulet barn i tioårsåldern som inte vill ha den, inte den, tycker inte om såna böcker och vill absolut inte läsa den där heller. ”Men ska vi kolla efter om det finns någon av Ingelin Angerborns böcker inne, då?” Halvt ögonbrynslyft till svar. ”Du vet, Rum 213, Sorgfjäril, Månfågel och de där? Dem känner du väl till?” ”Kanske.” Barnet följer relativt motvilligt med till skräckhyllan. ”Jamen se! Vilken tur du har – här står ju ett ex av Tredje tecknet! Vill du testa den?” ”Mutter mutter…ok…mutter mutter”. Barn lånar. Barn kommer tillbaka några dagar senare. Barn vill ha flera ”i samma stil”. Ställningen Ingelin Angerborn v/s Läsovilligt barn står nu ungefär 236 – 0 (bara i vårt bibliotek).

Ett gäng barn i tredje klass ungefär? Alla de andra i klassen har redan lånat böcker. De här vill mest bara bläddra i Guinness rekordböcker, Melins Så grymt skönt eller biltidningar. De måste låna. De vill inte låna. Bibliotekarien drar till med sitt allra starkaste kort. Hon tar med dem till fantasyavdelningen, och till Jo Salmsons böcker. Berättar om Almandrarnas återkomst, om Tam Tiggarpojken, Maros resa och Häxfolket. Visar alla böckerna i serierna. Jodå, det brukar funka. I samma veva hoppar hon gärna upp till början av fantasyhyllan, till bokstaven B, och visar alla dessa oändliga mängder böcker i Beast Quest-serierna (av Adam Blade). Drakens vrede, Vipero – ormfursten, Kaymon – den blodtörstiga hunden…uppfinningsrikedomen för mystiska monster i den där Beast Quest-världen verkar aldrig ta slut. Och de funkar också. Inte lika bra som Salmson, men de funkar.

”Jag vill INTE ha fantasy! Och inte spöken! Det måste handla om något som finns på riktigt! Och så får det inte vara för tjockt.” Högstadiebarn som framför allt vet vad hen INTE vill låna? Nu plockar jag fram mina käraste vänner Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones. Prosapoesi (lättläst, ju!!) om kärlek och vänskap och livet och helt fantastiskt. Sedan fyller jag på med Min typ brorsa eller någon annan av Johanna Lindbäck. Får det gärna vara med lite mer kärlek så föreslår jag kanske eviga favoriten Simon & Sophie av Emma Granholm.

Om nu de där barnen som INTE vill ha overklighet, fantasy eller spöken i stället går på mellanstadiet? Då visar jag dem Lotta Olssons Elva år på jorden, eller alla böckerna om Semlan och Gordon av Moni Nilsson (börjar med Pappan med de stora skorna). Och skulle de där barnen till och med vara ännu yngre? Kanske går på lågstadiet men vill absolut inte läsa om söta hundvalpar eller vita hästar? Pang! fram med böckerna om Juni (till exempel Lägerkrisen, av Ann Caroline Håkans), böckerna om Hedvig av Frida Nilsson, och så Jag är jag av Emma Adbåge. Tänk vad många bra böcker det finns om lågstadieliv!

Så har vi barnet som så längtansfullt står och bläddrar i böckerna i hästhyllan. Sigge står där, och Teddy, och Vitnos och Vips, och Klara och så väldigt många andra. Men de har så mycket text! Och barnet som står där har alldeles precis lärt sig att läsa, så alla de där hästböckerna är ännu alldeles för svåra. Vad ger man detta barn? Böckerna om Märta (av Erika Eklund-Wilson), förstås! Märta börjar rida och många fler. Ja!

Det finns ju barn som fortfarande inte riktigt vet vad de vill. ”Nääää….” svarar de på alla förslag. ”Trååååkigt….”. OK. Fram med Ottolina, för nu behövs hon. Ottolina och mysteriet med Gula katten och Ottolina och mysteriet med Skolspöket (av Chris Riddell). Sprängfyllda med detaljerade bilder, och så berättelsen som inte liknar något annat. ”Kolla här! Detta är Ottolina skolschema. Ser du att det bara är ’måndag, tisdag, torsdag, lördag’? Det är för att rektorn på Ottolinas skola ’inte tror på onsdagar’ ”. Ottolinaböckerna är relativt tjocka böcker. Stolt känsla att få bära ut från biblioteket – ändå är det inte så väldigt mycket text i dem.

Så till allra sist: mitt hemliga vapen. Taynikma-böckerna, och Kung Neos lejon (av Jan Kjaer).Tunna är de. Målgruppen är mellanstadiet, men funkar hos treor och duktiga tvåor också. Kjaer blandar action-fantasy-äventyr med serieliknande illustrationer som också för berättelsen framåt. Brukar funka för barn med lässvårigheter långt upp i åldrarna, och har varit vägen till läsning för åtminstone tre pojkar jag har lånat dem till. ”Jag har läst allihop! Själv!! Nu ska jag läsa om dem!”