”Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig och dötrist och tråkig…

…och alldeles, alldeles underbar!”, säger vi skeptiskt om läsning i grupp a.k.a. tvångsläsning.

Fanny: Jag är väl kanske den av oss som har svårast att förlika mig med tanken att ”tvingas” läsa en bok och spontanläsningen och glädjeläsningen blir åsidosatt av en väl diplomatiskt vald bok. Jag har varit med i någon enstaka bokcirkel, men tappade snart lusten. Sen hittade jag dock en bokcirkel (eller vad man nu kan kalla det) på Halmstads bibliotek som heter Läslysten – där får du samtala om det du har läst (d.v.s. ingen specifik bok). Och har du inte läst något så kan du tala om vad du vill läsa. Inga förkunskaper krävs. Helt lysande… Fast det blev ju bara ett flöde av boktips och inte så mycket samtal kan jag villigt erkänna nu i efterhand. Jag har ett komplicerat förhållande till det här för nog älskar jag att diskutera böcker, om jag spontant trillar in i ett boksamtal. Kan hända att jag har ett auktoritetsproblem…

Sen läste jag om Christian Unges bokcirkel. Å ena sidan utropar jag: ”Vilket underbart koncept!”. Å andra sidan boken är inte ens diplomatiskt vald, utan verkligen påtvingad. Så den går bort. Sen hade vi haft så många alternativ här i småstaden: ”ska vi ta donken, Harrys eller korvlådan?” (ja jag raljerar, vi har flera finfina restaurangen i stan, men inte så många som har profilerat sig).

Men det är en av anledningarna till att jag vill hänga här på Kulturkollo, för att utmana tanken och vara delaktig. Sen säger jag inte att jag kommer vara med varje gång det ska samläsas, men sporadiskt, lite då och då, när lusten slår till (eller jag får välja bok). Det är dock tveksamt om jag deltar i samläsningen av Maken, då jag ligger lite efter i läsningen.

Lotta: Precis som du Fanny är jag inget fan av samläsning eller planerad läsning överhuvudtaget  Jag vill läsa exakt vad jag känner för exakt när jag känner för det. Inte för att min bokcirkel tycker att jag ska läsa en viss bok till en viss tid.

Sen tycker jag inte om att analysera sönder saker. Att bena ner händelser in i minsta beståndsdel. “Varför kokade Lena kaffe den morgonen, tror du?” eller  “Vad menade författaren med de återkommande gröna dörrarna?” Kanske var Lena kaffesugen, kanske är grönt bara en snygg färg, kanske är det superviktigt, skit samma. Jag tycker inte om att bryta ner och montera sönder läsupplevelser. Jag vill inte förstöra den där känslan som lever kvar i hjärtat efter en riktigt bra bok genom att någon annan person lyfter ut den där känslan, dissekerar den, lägger huvudet på sned och säger något intellektuellt. Nej, allt blir inte större om man sätter ord på det. Ja, jag har dåliga erfarenheter från litteraturkurser.

Men jag erkänner att vissa gånger har jag känt tvärtom. Jag bara MÅSTE få diskutera den här boken med någon. Jag måste få någon annans vinkel på allt som hände. Till exempel Lionel Shrivers eller Joshua Ferris böcker brukar jag vilja prata om. Som tur är finns google och snabbt hittar man bloggar eller diskussionsforum där folk redan sagt allt som finns att säga och jag får svar på de flesta av mina frågor.

Jag har ofta tänkt att jag vill vara med i en riktig, fysisk bokcirkel. Fast i ärlighetens namn är det vinet och maten som lockar mig minst lika mycket. Om det inte är en bokcirkel där jag är envåldshärskare och bestämmer bok hela tiden. Jag har ingen som helst lust att läsa böcker jag inte är sugen på. Livet är för kort för det.

Maken är jag däremot lite sugen på. Och bara för det ska jag ta några trevande steg ut på samläsningens gungfly och kanske, kanske kommer jag kunna delta i en diskussion utan att himla med ögonen som en trulig tonåring. (Och ni ser mig ändå inte om jag gör det).