Äntligen är det Lindas dag

Jag fick den sista dagen och har otåligt inväntat min chans att få breda ut mig lite här på Kulturkollo. Idag kommer jag att presentera mig själv lite mer och jag tänkte börja med samma uppgift som mina elever i ettan just fått, nämligen att göra en kulturell presentation. Här kommer en bok, en sång, en pjäs, en tavla, en film, en tv-serie och en kulturell förebild, som alla varit viktiga för mig på ett eller annat sätt.

En bok, eller rättare sagt en serie böcker, som betytt mycket för mig är Laura Ingalls Wilders självbiografiska böcker. Just nu läser jag Det lilla huset i stora skogen högt för grabbarna O och det funkar faktiskt riktigt bra. Den detaljerade beskrivningen av en annan plats i en annan tid fascinerar även dem. Rabén & Sjögren ger ut nyutgåvor, men jag har kvar min fina utgivna med början 1979, med underbara illustrationer av Garth Williams.

I tv-serien Ally McBeal, som jag älskade när det begav sig, hade karaktärerna theme-songs. Jag har också en sådan, nämligen den gamla godingen It’s my life med Animals. Den blir jag grymt peppad av och lyssnade alltid på den på väg till jobbet under de färsta åren jag jobbade som lärare.

När jag känner att jag håller på att deppa ihop är det den här låten som gäller dock. Då är det lättare att få energi att gå vidare. ”It’s just a moment, this time will pass …”

Lång dags färd mot natt av Eugen O’Neill har jag både läst, sett och faktiskt lyssnat till. En fantastisk pjäs som hade premiär 2 februari 1956 på Dramaten Stockholm. Jarl Kulle spelade då rollen som Edmund Tyrone.

Jag älskar konst, men går allt för sällan på konstutställningar tyvärr. Det är synd, då jag brukar vandra runt bland tavlorna med ett stort leende på läpparna och ögonen uppspärrade för att verkligen kunna ta in allt. Det är något visst med konst som talar direkt till dig. Senaste utställningen jag såg var Lars Lerins Kulisser på Nordiska Akvarellmuseet. Hans Bibliotek är fantastisk och en plansch fick följa med hem.

Annars tycker jag om tavlor där det finns mycket att upptäcka, som tål att tittas på länge, länge. På min vägg i flickrummet fanns Pierre-Auguste Renoirs Dance At The MoulinDe La Galette.

Jag önskar att jag hann se mer film. Förr (läst fb, före barnen) såg vi mycket film och missade aldrig en filmfestival i Göteborg, men nu är biobesöken lätträknade. En av de filmer jag älskar mest av alla jag sett är Ettore Scolas Vi som älskade varann så mycket. En fantastisk film. Behöver jag säga att jag blev mycket nöjd då jag stegade in i mitt nya arbetsrum och möttes av en filmaffisch från just denna film? Klockrent.

Nu har jag visserligen redan snuddat vid en tv-serie, men jag vill presentera en till. Det är ett svårt val, då jag följt många serier, men jag väljer en av de jag sett flest gånger, nämligen ER eller Cityakuten som den heter på svenska. Den första sjukhusserien jag följde och en av de få serier där fokus inte bara ligger på läkarna, utan även på annan personal. När jag ser repriserna nu inser jag hur gammal serien verkligen är, men fortfarande känns det som att återse gamla vänner när jag återigen får följa en ung George Clooney som Doug Ross.

Och så en kulturell förebild. Jag beundrar Chimamanda Ngozi Adichie otroligt mycket. Hon är smart, modig och alltid välformulerad. Just nu läser jag Americanah och jag ser fram emot att få tid att verkligen sjunka in i den. Den tiden finns inte nu.

Hennes TED-talk med titeln We should all be feminists är fantastiskt och nu finns det även i tryckt form. Självklart hemklickat till min Kindle, det är inte bara Carolina som är expert på att använda ”Buy now with 1-Click”-knappen på amazon.com.

Hur skulle du presentera dig med hjälp av kulturen?